Ola Mårtensson, jag läser dina drapor med intresse - och med gillande! Dock menar jag att ditt senaste inlägg - "The King" - fordrar en, eller ett par, kompletteringar.
Det är väl i och för sig OK att sossarna nu fått den så kallade extremiteten ur fortskaffningsmedlet och klarat att ordna till en kille som kan fronta för verksamheten. Och det oaktat att en kommentator i SvD karakteriserade utnämningen av Juholt som "ett panikragg på krogen vid tretiden på natten". Men han kanske är bra för regionen och där önskar jag honom lycka till! Och vilken ljuv hämnd det måste ha inneburit att ta sig tillbaka efter Sahlins svek med Baylan och Ulvskog som verktyg. Den senare individen för övrigt ett superexempel på begreppet "kvinnor kan"...
Dock, en ledare - och ett parti - som saknar en av väljarkåren varsebliven och erkänd ideologi torde få svårt att rosa marknaden. Detta i all synnerhet som tecknen tyder på att Juholt förefaller att dra åt vänster. Något som en mittenväljare inte kan förväntas goutera.
Det stora problemet står dock att finna i hur även Alliansen håller på att rota med sin ideologi och hur de fortsatt skall klara att behålla regeringsmakten. Det vill säga den makt som medger sådan handlingsfrihet att man inte tvingas till kontraproduktiva kompromisser. Fortfarande förskräcker spåren efter den kohandel mellan S och MP som resulterade i Hallandstunneln och Botniabanan. Och den som inte har sin - eller andras - historia i ryggen löper som bekant risken att så småningom få allt i ansiktet.
Alliansen gick till val på en koncerntanke med en åtföljande, explicit, politisk divisionalisering och där var och en av C, FP, KD och M skulle få "en egen påse". Alltså, en inifrån-och-ut-uppdelning baserad på respektive partis hjärtefrågor och innebärande att de fortsatt - och nu i synergi - skulle kunna bibehålla och verka utifrån sin respektive, ideologiska plattform. Parallellen till denna ansats blev det i all hast konstruerade surrogat som oppositionen strax före det senaste valet yrvaket kom fram till att man också "måste ha" och som sannolikt även det bidrog till dennas fall.
Emellertid, i nutid finner jag Moderaternas pågående negligerande av sina tidigare allianspartners som motbjudande. Ett svek!
Jag har tidigare tillskrivit partiledarna inom Alliansen och betonat den absoluta vikt som måste tillmätas det som utgör all politiks innersta kärna när man vill uträtta något konkret, nämligen; Allians, Maktbas och Påverkanstryck! Och där Alliansen är Maktbasens moder i lika hög grad som Maktbasen står för moderskapet när det gäller Påverkanstrycket. Det vill säga möjligheten för aktörerna att gemensamt arbeta fram och bygga under beslutsunderlag för utveckling och konkret genomförande.
Nu förefaller det Reinfeldtska navelskådandet att bli en släkting till Lars Leijonborgs tidigare misstag när den senare inbillade sig att Alliansen var till för FP i stället för det omvända och som sänkte Leijonborg, och nästan hans parti.
Kanske kan Juholt bli den katalysator (OBS!) som medför att svensk politik övergår från ideologi till tillämpning? Det vill säga att snack äntligen resulterar i sådan verkstad att vi bland annat under nästa vinter kan få konstaterat att infrastrukturen funkar på det stora hela taget, inte bara järnvägarna och energiförsörjningen. Utan även andra funktioner som ett väl utvecklat samhälle borde kunna betjäna sig - och dra nytta - av.
I det sammanhanget önskar jag Juholt än en gång lycka till i rollen av den opposition som medverkar till ett återbördande av Alliansen till det som den en gång var!
Så en fråga som jag har burit på under lång tid; Varför har man inte inom svensk politik agerat gentemot SD som Lyndon B Johnson gjorde i samband med hur man skulle hantera J. Edgar Hoover, chefen för FBI; "It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in". Kommunisterna har ju alltid hållits för att vara politiskt rumsrena. Varför inte SD, i god demokratisk anda?
Och så mitt vanliga helt fristående tillägg; Vården av de åldringar som var med och byggde upp vårt samhälle är (fortfarande) bedrövligt eftersatt!