Tankar inför Uppdrag gransknings ?avrättning? i tv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I vårens programserie utsatte man mig, terapeuten, för en mycket vinklad och utstuderad beskrivning. Mitt drygt 50-åriga livs största kränkning. Det stannade inte vid att man vinklade och uteslöt information kring själva ärendet, man gick även till direkta angrepp på mig personligen. Jag hade vittnat i rättegångarna om flickans berättelse och hennes utveckling under tiden på behandlingshemmet där hon berättat om sitt liv.
Inför det programmet hade UG gjort en omfattande research och jag var väl medveten om det som pågick. Visst kände jag oro efter att ha sett UG:s (och tidigare Striptease) angrepp på personer inom vården. Hur kommer detta drabba klienterna och mig? Vilka blir konsekvenserna? När kontaktar de mig? Hur klipper och vinklar UG det de skapar? Ställa upp på intervju och bli nerklippt. Vägra bli intervjuad och beskrivas som en smitare? Huvudet var fyllt av tankar.
På känt manér sökte man mig på min arbetsplats utan föranmälan. Den veckan var jag på semester utomlands. Reportern Hannes Råstam ringde på mobilen när vi åt frukost.
I programmet framgick det att Hannes Råstam satt utanför min mottagningen och ringde till mig. Att jag klargjorde att jag var utomlands klipptes bort. Det presenterades som om jag var på mottagningen och inte ville öppna. Därefter visades hur Hannes Råstam sökte mig i min bostad väl medveten om att jag var utomlands.
Programmet klargjorde
UG:s ambition: hjälpa rättssystemet att begripa att den dömde skulle få resning? En alternativ beskrivning kan låta så här: en timmes väl redigerad förnedringsjournalistik inklusive avrättning av de oliktänkande personer som stod i vägen för ?den enda sanningen?. Samma dag polisanmäles jag för mened av den dömde och hans advokat Tomas Olsson. Förundersökningen läggs senare ner eftersom inget brott gick att styrka.
Granskningsnämnden har kritiserat programmet men inte fällt det. Två ledamöter ville fälla programmet.
I höst har sedan Hannes Råstam fortsatt sitt arbete med att försöka hitta fel och brister hos personalen som arbetat med flickan. Behandlingshemmet och terapeuten ska undanröjas. Passar deras synsätt inte in på Uppdrag gransknings ?sanning? så eliminerar man budbäraren. Förmodligen arbetar UG med en ambition att smutskasta dem som tror på den unga flickans berättelse.
Visst har jag och behandlingshemmet gjort en del misstag under de 35 respektive 25 år vi ägnat oss åt människovårdande arbete ? att tro något annat vore förmätet. Man ska betänka att inom psykosocial barn- och ungdomsvård har vi tvångslagar som gör att man kan komma i åtnjutande av vård mot sin eller familjens vilja. Detta kan ibland skapa motsättningar och leder till att vissa behandlingar avbryts innan de är helt färdiga. Dessa faktorer underlättar när man ska leta efter kritiska personer. UG har hittat ett antal kritiska ungdomar av de 50?60 som vistats där.
När nu nidbilder ska grävas fram och tv-anpassas för att bli god underhållning görs ett stort antal intervjuer. Förmodligen används endast de intervjuer som passar UG:s syften ? de andra förkastas.
Väldigt många som känner till min och behandlingshemmets verksamhet är efter det första programmet så arga att de inte vill ställa upp på intervjuer. En anledning till detta är risken att dras in i ett sammanhang där man offentligt blir kränkt eftersom man inte delar åsikt med UG.
Behandlingshemmets personal, terapeuten, handläggare från socialförvaltningar och andra berörda vill inte stoppa in halsen i den strypsnara som mikrofonsladden utgör. Detta ger ett drömläge för den ?vinklande? journalisten. Vi vägrar ställa upp på intervjuer eftersom helheten aldrig sänds.
Har UG någonsin visat en sammanhållen intervju utan klipp?
Tove Lifvendahl skriver i en artikel i svenska Dagbladet om UG:s metod att upprepa en fråga tills man bara suckar. Metoden känns igen från andra som varit utsatta för dessa förnedringsspecialister. Den i tv presenterade bilden blir oftast att dessa intervjuade personer har något att dölja.
Min åsikt är att denna typ av journalistik är att den avslöjar sig själv. Den duger endast i sammanhang där man vill belysa ETT SYNSÄTT, sitt eget.
För att inför kommande program locka mig till intervju (läs avrättning) skriver Hannes Råstam i mail till mig 16/10: ?& Du ska givetvis få bemöta varje påstående, ge förklaringar till händelser och ? framför allt ? ta ansvar för din yrkesmässiga verksamhet.
I din roll som terapeut och handledare på xxxxxx (behandlingshemmet) har du en långtgående makt över unga människor. Dina insatser får konsekvenser för såväl den placerade som deras anhöriga. Med makt följer ansvar. Det skulle vara hedervärt om du är beredd att ta detta ansvar. Att lyssna på dina tidigare klienters uppfattningar och att öppet svara på frågor från en journalist är ett sätt att ta ansvar för din verksamhet på xxxxx.
Jag förutsätter att vi kan träffas för en intervju &?
Jag kommer inte ställa upp på någon intervju. Hannes Råstam och hans redaktion med Nils Hansson som ansvarig ledare må vara hur övertygade som helst i den sakfråga de driver. Det går inte att föra en diskussion med dem i dessa former. Jag har ingen möjlighet att under rådande lagar och hänsyn till klienter diskutera i detta forum.
Utifrån mina egna erfarenheter och allt man sett av Uppdrag granskning de senaste åren framstår Hannes Råstams inbjudan till en intervju lika intressant som att bli tagen som gisslan i Irak. UG:s avrättningsmetod innebär att man dessutom har personen kvar till ytterligare avrättningar. Konsekvensen av denna journalistik blir att samhället stängs även för den seriösa och beskrivande journalistiken.
Som läget nu är så förväntar jag mig bli ?avrättad? utan att ha medverkat i nästkommande program.
Ska public service-tv föra denna typ av journalistik ?
DEBATT
Kennteh Lind är terapeut
Kennteh Lind är terapeut