Enligt en mätning av amerikanska Pew Research Center vill 54 procent av egyptierna säga upp fredsfördraget med Israel. Bara 36 procent anser Egyptens uppskattningsvis tio miljoner kristna ska få utöva sin religion utan restriktioner.
Mätningen, rapporterad i Ahram Online 26 april, visar på en aspekt av den arabiska våren - att en frambrytande folkvilja i alla fall inledningsvis kan störa både inre och yttre fred.
Desto mer om den sorts fred som rått kopplats till en odemokratisk regim, som först i Libyen och nu i Syrien är redo att föra krig mot sitt eget folk.
Där Syriens huvudstad Damaskus ligger har människor bott i tusentals år. En storhetstid upplevde staden åren 661 till 750, som centrum för det andra kalifatet, efter profeten Muhammeds död 632. Från Damaskus styrde Umajjaderna ett av världshistoriens största sammanhängande imperier, från Indien bort till Spanien.
Damaskus har aldrig återvunnit den betydelse som förlorades till Bagdad och Kairo och sedan till turkarna. Och genom förra seklets västregisserade uppdelning av Mellanöstern när det osmanska, turkiska väldets föll gick Damaskus miste om den plats i solen en del arabnationalister hoppats på. Syrien, självständigt sedan 1946, blev en jämförelsevis obetydlig rest när andra intressen fått sitt.
Men nu är Damaskus åter politiskt centralt, och det långt utöver Syriens konstlade gränser.
I drygt 40 år har nu Assaddynastin, med pappa Hafez och sonen Bashar, i spetsen, lett Syrien. Hafez, soldat, blev ryktbar som maktspelare, med sin förmåga att behålla makten hemma och anpassa sig till förändringar i omvärlden.
Ögonläkaren Bashar tilltroddes vid tronskiftet år 2000 liberala ambitioner, men de vek snabbt för behovet att bevara polisstatens system byggt på våld, kontroll, rädsla och köpta lojaliteter.
Nu utmanas Syriens ordning, och det får återverkningar i hela regionen. Tunisien är för obetydligt, Libyen för speciellt, medan det stora Egypten ännu förefaller mest upptaget med sig självt. Men förändras Syrien förändras läget för alla, även regionens tungviktare Turkiet, Israel, Iran, Egypten, Saudiarabien - och väst. Alla hade de ju inrättat sig för att Assadregimen skulle förbli motparten.
Syrien har profilerat sig som ståndaktig fiende till Israel - som inte kan annat än avvakta. Israel noterar att Syrien hållit ordning vid gränsen, men samtidigt sponsrar andras våld, som den kanal Syrien är mellan Iran och Israels fiender i Libanon och Gazaremsan.
För Turkiet, Syriens andra tidsenligt fungerande granne, är utvecklingen en svår besvikelse. Efter år av spända relationer hade Syrien blivit hörnstenen i Turkiets strävan att vinna vänner bland araberna. Visumkrav har avskaffats och en gemensam marknad med Syrien, Libanon, och Jordanien ställts i utsikt.
Turkiet hade hoppats att Syrien skulle följa dess exempel och demokratisera. Nu manar man till återhållsamhet. Förgäves. Turkiet ser sina förhoppningar dränkas i blod och övervåld - medan arabvärlden tittar på.