På tisdagen (18/1) rapporterade Tidningarnas Telegrambyrå att teatergruppen Fria teatern i Stockholmsförorten Högdalen riskerar bli av med sitt årliga kommunala anslag om 1,5 miljoner kronor. En nyhet som fick visst genomslag i den lokala dagspressens kulturavdelningar.
Anledningen är ett förslag från Stockholms stad om att detta anslag i år ska halveras till 750 000 kronor, för att året därpå helt upphöra. Till detta bör tilläggas att Stockholms stad totala årliga kulturstöd i år beräknas öka från 82 miljoner till 85 miljoner kronor.
- Man rycker undan mattan för oss, säger Birgitta Sundberg, konstnärlig ledare för Fria teatern.
Stödet till teatergruppen är säkert välbehövligt. Poängen är bara att det vore bättre om stödet fick ges frivilligt av givarna. Något som därutöver skulle medföra det högst logiska i att verksamheten sedan finansieras just av dem som har tid, lust och möjlighet att del av vad verksamheten har att bjuda.
Vilket dessutom skulle göra att teatergruppen Fria teatern verkligen skulle göra skäl för sitt namn.
Av Fria teaterns konstnärliga ledares uttalande att döma, åtnjuter verksamheten uppenbarligen en viss uppskattning hos deras besökare. Det är inget att orda om. Men vad som är intressant hur detta lilla drama blir ett konkret exempel på hur utbredd vanföreställningen fortfarande är om allehanda kulturverksamheters beroende av allmänna medel på statlig väg. I det här fallet Fria teatern i Stockholmsteatern.
- Ett ljus i mörkret är att vi har fått otroligt många sympatiyttringar från vår publik och från boende här i Högdalen. Vi får bekräftat att vi är viktiga för de boende här, avslutar Fria Teaterns Birgitta Sundberg.
Mycket riktigt. Men låt då Högdalsborna, liksom resten av landets skattebetalare själva, i aktiv handling, få besluta om hur viktigt detta är för dem.
Det är sant att kulturpolitik är ett politikområde som intar en viss särställning. Det är sant att kulturarv och vissa kulturella institutioners värde, som ackumulerats över tid och under stor kontinuitet, förtjänar ett särskilt stöd från samhället genom staten.
Därutöver måste vi dock ha förnuft nog att se på valfrihet och kulturaktiviteter som något som i allmänhet måste få stå på egna ben. Och att vi slutar omyndigförklara medborgarna som kulturkonsumenter. Det är inte rimligt att löntagarna beskattas ner till anklarna och därefter får resurserna tillbaka på det sätt som för tillfället behagar staten och dess företrädare. Så inte heller på kulturområdet.
Det är hög tid att vi börjar omvärdera skattefrågor som sedda enbart ur resursfördelningsperspektiv till att se dem ur ett egenmakts- och integritetsperspektiv. Varje onödig skatteutgift förutsätter ett minskat ekonomiskt handlingsutrymme för enskilda skattebetalare. Skattebetalare, som i Sverige allt som oftast utgörs av låg- och medelinkomsttagare. Som genom världens högsta eller näst högsta skattetryck, beroende på hur man mäter det, på oklara grunder berövas rätten att själv få välja vad de vill lägga pengarna på.