Under lördagen spelas något av en drömsemifinal i ishockey-VM när Sverige och Finland möts i Globen. Om de svenska kronorna mot all förmodan hade besegrats av Kanada i torsdags, skulle vi med all säkerhet sätta vårt hopp till de finska lejonen. Det är knappast så besynnerligt med tanke på våra starka band och gemensamma historia.
Trots detta tydliga vänskapstecken, känner vi våra finska grannar allt sämre. Vi kan näppeligen nämna några celebriteter. Vi känner heller inte till särskilt mycket om kulturlivet eller brännande samhällsfrågor, om vi ens kan nämna någon. Okunskapen är bekymmersam eftersom en stor del av vår egen identitet står att finna i det finska. Dessutom får det konsekvenser för den finska inrikespolitiken.
Inte minst gör sig de glömda banden mellan våra länder påminda i en av den finska samtidens mest brännande debatter. Det gäller de för oss svenskar ledsamt obekanta finlandssvenskarna. Det vill säga den minoritet om cirka 300 000 finska medborgare som ser svenskan som sitt modersmål. De härstammar från svenskar som bosatte sig i trakterna under 1200-talet och som levt där sedan dess. Det är alltså inte tal om några invandrade svenskar, utan en ursprungsbefolkning som verkat längs kusten i nära ett millennium. Därför är Finland formellt tvåspråkigt. Finska elever lär sig de båda språken i skolan och man har rätt att bli betjänad av myndigheter på det tungomål man önskar.
Dock har minoritetens ställning med tiden kommit att försvagas. Från att ha varit dominerande längs kuststäderna i Nyland, Åboland och Österbotten har dessa bygder på några få decennier ”förfinskats” genom inflyttning av finskspråkiga. Det drabbar svenskan och minoriteten får allt svårare att få kontakt med myndigheterna på sitt modersmål, eftersom den tvåspråkiga välfärden är kostsam för många kommuner. För att råda bot på denna utveckling har minoritetspartiet Svenska Folkpartiet just ställt sig bakom tvåspråkiga grundskolor. Dock befarar en del att detta långsiktigt kan skada svenskan. Särskilt eftersom man står inför en ny kommunreform som ytterligare riskerar försvaga svenskbygderna.
Den demografiska förändringen har även väckt andra krafter till liv. Finlandssvenskarna framställs som förmögna aristokrater av det missnöjespopulistiska tjugoprocentspartiet Sannfinländarna. Man kallar konsekvent svenskundervisningen för ”tvångssvenska” och partiets agenda får visst gehör. Exempelvis degraderades nyligen språket till att enbart bli en valbar del av det finska studentexamensprovet.
Dock finns hopp för Svenskfinland. Minoriteten blir inte färre till antalet och de flesta fortsätter att vårda svenskan som modersmål. Och trots att det blir allt vanligare med tvåspråkiga familjer väljer dessa att i högre grad ge sina barn svenskan som modersmål. Förklaringen till detta anses vara att finlandssvenskarna lever längre, mår bättre och är lyckligare men även för att svenskan är en nyckel till det nordiska sammanhanget.
Dock betyder detta knappast att finlandssvenskarna inte skulle stärkas av fler utbyten med Sverige. Frustrationen över den svenska okunskapen om grannlandet är påtaglig. En god vän från Svenskfinland skämtade nyligen om att han växt upp i ett land där allt färre vill att han existerar. Därför drömde han om Sverige. Väl här kom insikten om att han slagit sig ned i ett land där allt färre vet att han existerar. Bilden är förstås väl stark men talande. Som nämndes i inledningen känner många svenskar inte till finlandssvenskarna eller för den delen något om vår gemensamma historia med Finland. Men vad i all världen beror detta på?
När det svenska riket sprängdes av ryssarna år 1809, blev det ett nationellt trauma av proportioner som i dag är svåra att förstå. Sverige förlorade en tredjedel av sin yta, sin östra rikshalva. Separationen kom att bli så smärtsam att svenskarna såväl kulturellt som politiskt förträngde sina minnen av relationen till öster. Förträngning blev med tiden till glömska och någonstans där befinner vi oss. Vi vet att det finns mer än geografin som förenar våra länder, men vi har väldigt svårt att sätta fingret på vad detta något är.
Svenskfinland bör i högre utsträckning intressera oss. Det utgör inte bara den kanske tydligaste påminnelsen om våra band till Finland, utan bär också spår av vår egen identitet. Återupptäckten av denna bortglömda del av oss själva kommer inte genom statligt sanktionerade utbildningsprogram, utan genom att människor på egen hand intresserar sig för vårt grannland. Till exempel kan man fråga någon av kommunens många finskättlingar om livet i Sibbotrakten. Den med studentdrömmar kan söka sig till det svenskspråkiga universitetet Åbo Akademi och den som ska resa över havet kan se till att det innebär något annat än sjöslagslika dygnskryssningar. Då kanske det inte längre kommer framstå som så märkligt, att det i ibland känns lika naturligt att heja på finska lejon som svenska kronor.