För någon vecka sedan höll Nordiska rådet sin 62:a session sedan bildandet 1952. Under dagarna på Island deltog bland annat ländernas försvars- och utrikesministrar.
Från att säkerhetspolitik varit ett förbjudet område för debatt är det i dag nära på en självklarhet. Maktstrukturerna har förändrats på 60 år. Tidigare var nordiskt samarbete så långt västerut Finland tilläts söka sig för Sovjetunionen under kalla krigets dagar.
Utvecklingen kring Östersjön och samverkan med de tre baltiska republikerna binder samman och är gemensamt. Under Nordiska rådets möte betonades också det delade uppdraget i Afghanistan. Sverige, Finland, Danmark och Norge är tillsammans med drygt 40 övriga länder inte där ensamma var för sig utan i allra högsta grad tillsammans! Det var också något ministrarna gav uttryck för alldeles oberoende om de var S-märkta eller borgerliga.
Som svensk var det också med stolthet det kunde redogöras för en överenskommelse om den fortsatta Afghanistanpolitiken över partigränserna.
Här lämpar sig särskilt väl långsiktighet och breda uppgörelser, både inom respektive land som mellan länderna. Det steg Alliansen tagit tillsammans med S och MP imponerade på övriga och visar att politiker vid viktiga avgöranden har möjlighet att ställa snäv partitaktik åt sidan. För Mona Sahlin som nu meddelat sin avgång kom detta sista att bli en styrkeuppvisning.
Alla är självklart tagna över förluster av liv och att svenskar skadats. Samtidigt understryker det behovet av långsiktighet. Omkring 500 personer från vårt land befinner sig i området på uppdrag av riksdag och regering sedan januari 2002. Det är på ett FN-mandat efter önskemål från Afghanistan. Totalt sett finns för närvarande ungefär 120 000 soldater från 47 länder.
Det förs en diskussion om huruvida civila satsningar är att föredra framför militära insatser. Det enkla och självklara svaret är att båda saker behövs. Det handlar om att försöka skapa strukturer i ett land med svag centralregering och starkt präglat av strider och krig sedan Sovjetunionen rullade in för 30 år sedan. Målet för alla parter är att lämna över till de afghanska myndigheterna själva. Tyvärr finns det mycket kvar att önska. Landets polisstyrka är på cirka 110 000 man och är svårt märkt av låga löner och hög korruption. Det gör det vanskligt för civilbefolkningen att räkna med den för sin säkerhet. Landets försvarsmakt består av 130 000 personer. Av dessa är dock mindre än hälften i dag operativa och ännu färre kan sägas ha uppnått mål för att klara av svåra situationer.
Det vakuum som uppstår ifall utländska trupper på FN-mandat snabbt dras tillbaka kommer knappast att fyllas av fungerande poliser och soldater lojala med regeringen i Kabul. Och i de strider och urladdningar som kan uppstå vid maktkamp är det befolkningen som drabbas.
De senaste åren går det att se att svenska trupper tillsammans med kolleger från andra länder åstadkommer skillnad. Människor kan känna trygghet då talibaner bekämpas. Flickor får gå till skolan och försök görs att bygga upp grundläggande hälsovård.
Ingen tvekan råder om att ABC-böcker betyder mer än AK4. Men det gäller att barnen på väg till skolan, befolkningen i vallokalerna, journalisterna på tidningarna och domarna i rättssalarna känner trygghet. Och då måste svenska soldater ha någon att lämna över till. Alliansen tillsammans med S och MP skapar förutsättningar för ett sådant arbete i enlighet med Kabulregeringens önskemål.