Strävan efter lycka
Lycka. Författaren Johan Norberg försvarar rätten att söka efter lycka Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lyckan är något högst privat. Vi kan öka lyckan genom att dela den med andra som vi tycker om, älskar eller respekterar. Men den kan inte kommenderas fram, inte beställas och inte lagregleras.
Svensk politisk debatt är ofta rätt torftig. Ersättningsnivåer och finjusteringar i existerande system är viktigare än långsiktiga visioner om samhället. Det är stor skillnad mot den politiska poesi som återfinns i den amerikanska självständighetsförklaringen där det heter att envar anses ha rätt till "liv, frihet och strävan efter lycka".
Att de amerikanska grundlagsfäderna för 225 år sedan räknade in lyckan som en väsentlig del av politiken var förutseende. Den moralfilosofiska lära som kallas utilitarism började spridas under 1800-talet och har varit dominerande under efterkrigstidens västerländska politik. Utilitarism kan enkelt beskrivas som största möjliga lycka åt största antal. Om det inte är uttalat, så är det underförstått i så gott som alla politiska förslag. Men det är först de allra senaste åren som det bedrivits någon mer seriösforskning kring lycka. Inte oväntat har de tidigaste resultaten lett till långtgående slutsatser, kanske rentav förhastade sådana.
Den brittiske ekonomen Richard Layard har fått stor uppmärksamhet efter att boken Happiness: Lessons from a New Science (Lycka: Erfarenheter från en ny vetenskap) kom ut förra året. Den svenske nationalekonomen Daniel Lind har argumenterat, i tidskriften Ekonomisk Debatt, för ett liknande perspektiv.
Deras slutsatser är att lyckan inte ökat i länder som haft ekonomisk tillväxt, i första hand västländerna, och att det därför inte är några problem att hårdbeskatta inkomster för att omfördela resurserna. Den som redan är rik har inte samma glädje av att få det bättre, lyder resonemanget. Det är bara vanlig enkel socialism i nya kläder.
Författaren och debattören Johan Norberg ger svar på tal i Ekonomisk Debatt nr 1 2006. Norbergs tes är att människor visst blir lyckligare när inkomsterna ökar, men att det viktigaste för lyckan är hur framtiden ter sig. Ju mer man kan påverka sin framtid och ju mer man har att se fram emot den, desto lyckligare är man.
Den eventuella frånvaron av ökad lycka i rikare länder, skulle därmed hänga ihop med att skattetrycket kontinuerligt höjts. I välfärdsstaten är vi alla små lottovinnare, där det spelar mindre roll vad vi företar oss. Den som inte jobbar, får bidrag, och den som jobbar blir hårdast beskattad.
Välfärdsstaten skymmer framtiden och berövar oss på den lycka det innebär att själv ha kunnat åstadkomma något viktigt och betydelsefullt.
Norberg hämtar också argument från fattigare länder som på kort tid gått från utbredd misär till ett ganska stort välstånd. Den som inte längre behöver bekymra sig över mat på bordet är lyckligare än den som svälter.
Ekonomisk tillväxt är bra för mänsklig lycka. Men det viktigaste är att varje människa ska ha rätten att själv söka efter sin egen lycka och att den kan se så olika ut att det inte är något politiskt projekt att försöka tillhandahålla den.