Större och svartare ekonomi
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sydafrikas ekonomi behöver bli svartare. De vita, som utgör drygt 13 procent av befolkningen, dominerar i näringslivet. Det behövs fler svarta företagare för att minska det rastänkande som styrt och hämmat Sydafrikas utveckling alltsedan landet började industrialiseras på 1800-talet.
Sydafrikas president Thabo Mbeki anslog en optimistisk ton när han 11 februari öppningstalade parlamentet i Kapstaden. Tillväxten ökade i fjol till den högsta nivån sedan 1996. Mbeki citerade en ekonomisk rapport enligt vilken Sydafrika länge legat efter de utvecklingsländer man vill jämföra sig med. Men nu har man sedan 1999 upplevt den längsta perioden av god tillväxt sedan andra världskriget och den har förutsättningar att hålla i sig.
Det är ju bra för Mbeki. Han behöver pengar i syfte att förbättra villkoren för alla dem som hittills saknat el, rinnande vatten och en rimlig bostadskvalitet.
Men Sydafrikas tillväxt på lite drygt 3 procent i snitt sedan demokratin infördes 1994 har bara räckt för att hindra en ytterligare försämring av sysselsättningen.
ANC-regimen ärvde en ekonomi och ett politiskt system som kan kallas nationalsocialistskt. Det var en rasistiskt reglerad välfärdsstat för vita.
Många ANC-ledare hade en bakgrund som innebar att man kunnat frukta en övergång till marxistisk planekonomi. Men Sydafrikas befrielse kom så pass sent att man hunnit erfara vad sådant leder till. ANC valde att utveckla den marknadsekonomi som fanns.
Men medan tidigare diktaturer och auktoritära stater i Asien vunnit på ekonomisk liberalisering i globaliseringens tid har Sydafrika haft svårt att hävda sig i konkurrensen om investeringar och exportandelar. Man kom sent på plan, här finns regleringar och ett starkt fack. Rasismen förstörde en generation av unga, med dålig utbildning.
I slutet av 1800-talet fanns det svarta entreprenörer som utnyttjade tillväxten när kapital flödade till Sydafrika för exploatering av dess råvaror. Men de vita stoppade konkurrensen, på alla nivåer.
Med sitt program för ?Black Economic Empowerment?, positiv särbehandling, försöker Thabo Mbeki snabba på förändringar i näringslivet.
I Zimbabwe har regimen brutit mot sina egna lagar för att ge svarta ägande och makt. Trenden är att de som gynnas är personer som har politiska kontakter. Alltså inte svarta entreprenörer, utan en ny elit av politruker.
Sydafrika vill ha samförstånd och laglighet. Men det pågår en intensiv debatt på temat att särbehandlingen gynnar fel sorts företagsamma, ett litet antal svarta affärsmän med kontakter i politiken, och politiker som gått över till näringslivet. Bland de senare är de mest kända Cyril Ramaphosa, tidigare facklig ledare och medtävlare till Thabo Mbeki om ledarskapet i ANC, samt Tokyo Sexwale, som satt fängslad på Robben Island tillsammans med Nelson Mandela. Just dessa kanske är kompetenta, men används som exempel i debatten om det är bra att det skapas en ny stormrik svart elit.
Planen är att större företag måste få en tredjedel svart ägande. Banksektorn skall år 2010 ägas till 25 procent av svarta.
Thabo Mbeki kläms mellan sköldarna. Sker förändringen för fort skrämmer han bort de vita och det utländska kapitalet. Går det för långsamt angrips ANC-regeringen av radikaler som tycker att den sviker sina löften (SNB)
Utrikeskrönikan