"Vi Ekdahlare är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner". Så sammanfattar Ingmar Bergman delar av sin livssyn genom den glädjetårade, och något överförfriskade, restaurantdirektören Gustav Adolf Ekdahl i epilogen till Fanny och Alexander. Berättelsen om den uppsaliensiska sekelskiftesfamiljen och deras jakt på mening mellan teaterpjäsernas klokskap och familjesammankomsternas samvaro. Ett av allmänheten älskat men likväl underskattat verk som vid sidan om sitt frodiga fabulerande och rika persongalleri, döljer oräkneliga nyanser och allsköns tänkvärdheter. Vare sig man talar om vardagens bekymmer eller storpolitikens avgörande vägval.
En av alla tänkvärdheter står att finna i denna inledande mening. Det vill säga om hur man rustar människor med rätt verktyg för den stora världen. Troligen finns det få instrument som tjänar människan lika väl som skolgången och allt den förmår erbjuda. Men vad skolgången ger är en fråga om politikens syn på bildning, dess syfte och samhällsnytta. Mest eftersom det är politiken som sätter ramar och mål för vårt skolväsen. Således får det avgörande konsekvenser för vem som utbildar och vad vi i slutändan lär oss.
Därför är den inom borgerligheten växande idén om att bildningens främsta värde ligger i att rusta landets unga för arbetsmarknaden, djupt oroande. Inte för att skolan skulle förlora något på att samverka med näringslivet, snarare tvärt om. Däremot talas det allt mer sällan om bildningens egenvärde.
Bildningen är nämligen så mycket mer än färdigheter för en framtida anställning eller ett diplom som dekorerar väggen. Den rustar människan med verktyg som gör henne intellektuellt självständig. En frihet minst lika viktig som den ekonomiska. Det vill säga att hon genom bildningen blir till en tänkande, analyserande och kritiskt reflekterande varelse. En sådan som själv kan reflektera över sin samtid och inte utan vidare låta sig luras av partipolitiska locktoner. Helt enkelt rustar bildningen människan till att bli en god demokrat, om man ska uttrycka sig en smula plumpt.
Den klassiska bildningen är dessutom beständig. Vikten att känna sin historia, kunna filosofera över moral eller förstå människan som en psykologisk varelse står oberört av tidens stormar och järtecken. Arbetsmarknaden däremot, är till sin natur förgänglig. Det måste den vara för att överleva i takt med att världen förändras. Det ligger i arbetsmarknadens natur. Tiden och omständigheterna kan alltid ta ett arbete ifrån en människa, men de kan aldrig ta bildningen. Därför gör den klassiska bildningen en människa trygg. Den får henne att inte förlora greppet om sådant som är rätt och gott i tider av oro.
Arbetsmarknadsanpassning och bildning är inte några motsatsförhållanden. Men det finns skäl att undra över om dagens skola verkligen lyckas erbjuda det sistnämnda enligt de premisser som omnämnts tidigare. Man kan till och med undra om dagens skola, ledd av Jan Björklund som så gärna vill ha fler nobelpris, men piskad av Reinfeldt som ännu hellre vill ha en generation av entreprenörer, i sin iver glömmer rusta sina elever till att bli goda demokrater. Något som talar för den saken är årets undersökningar från World Values Survey som menar att en fjärdedel av landets unga hellre skulle se en stark ledare opåverkad av val snarare än demokrati. Det är samma generation som upplever sig allt mindre trygg och som krönte Sverigedemokraterna till tredje största parti i det senaste skolvalet. Det behöver inte ha med bildningens förlorade ställning i skolan att göra, men frågan är om vi har råd att inte reflektera över saken.
"Jag håller en liten kejsarinna i mina armar. Det är fattbart men ändå omätligt. En dag bevisar hon att jag har fel i allt det som sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen utan alltsammans. Alltsammans!". Så avslutar densamme Gustav Adolf sitt hyllningstal, hållandes i sin nyfödda dotter. Kanske är det så som den gamle restaurantdirektören säger, att få av oss är komna till världen för att genomskåda den. Bildningen är helt enkelt inte till för att vi alla ska ta nobelpris. Men den är till för att ge alla Tjustbygdens små kejsare och kejsarinnor chansen. Eller åtminstone rusta dem till goda demokrater. Om ni frågar mig, är det bra mycket större än allt alltsammans.