Sten Andersson - en stridens man
Sten Andersson. Foto: SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förre kd-ledaren Alf Svensson kallar honom ett politikens naturbarn. Förre moderatledaren Carl Bildt liknar honom vid ryssen Kulneff i Fänrik Ståls sägner som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.
Det kan ju tolkas lite olika. Men alla är överens om att Sten Andersson var en dominerande gestalt i svensk politik, från att han blev socialdemokraternas partisekreterare 1962, socialminister 1982 och utrikesminister 1985-1991.
Det var då
Det är mycket dåtid över Sten Anderssons minne. Hans inrikespolitik utgick från förutsättningar som stadigt urgröptes, med kollapsen i 90-talets början som slutpunkt.
Hans utrikespolitik utgick från en ordning med två maktblock som delade Europa. Det går en rak linje från Sveriges uppgivna attityd inför Sovjets ockupation av Baltikum 1940 till Sten Anderssons svårighet, när sovjetmakten började mjukas upp i slutet av 1980-talet, att tala klarspråk om att de baltiska staterna var ockuperade.
Desto klarare var Sten Anderssons engagemang i frågan om Israel och palestinierna. Tyvärr blev det ett överslag - från vurm för israelisk socialism till vurm för odemokratiska revolutionärer. Som utrikesminister spelade Andersson en roll i den process som fick Yasser Arafat att erkänna Israels rätt att existera. Som pensionär, från 1994, ansåg Andersson att Göran Persson var alltför okritisk mot Israel.
Vi vet nu att Andersson var en av alla dem som tog miste när de trodde att Yasser Arafat ville, och kunde förverkliga ett demokratiskt Palestina vid sidan av Israel.
Älskad - fel ord!
I Aftonbladet kallar politiska chefredaktören Helle Klein Sten Andersson för en "älskad partisekreterare". Det är en motsägelse i ord. Uppgiften är ju att vid behov med hårda nypor hålla samman ett parti inåt och planera angrepp på den yttre fienden. Sten Andersson hade härvidlag de nödvändiga egenskaperna. Han kunde vara generös och rolig, han kunde vara hård och elak.
Dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg tog illa vid sig när Andersson sade att han hade en "felprogrammerad hjärna". Men Andersson kunde också sätta sin egen kabinettssekreterare Pierre Schori på plats, när denne talat om socialdemokratins hegemoni i svensk utrikespolitik. Det tyckte Andersson och många med honom var olämpligt sagt.
Annars är "hegemoni" ett ord som passar in på just Sten Andersson. Han hade förmågan att låtsas inte vara det han var - en maktmänniska för sin tid.