Sprickor i Spanien som på 1930-talet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men den senaste stora demonstrationen i huvudstaden Madrid, lördag 28 februari, har lämnat en bitter eftersmak. Här förekom talkörer om att regeringschefen, socialisten Zapatero, borde möta samma öde som sin farfar som sköts i augusti 1936 därför att han, officer, inte vill delta i Francos väpnade uppror mot den legala republikanska regeringen i Madrid. Vid den tiden var Zapateros far åtta år gammal.
Det kan påpekas att Zapateros hustru Sonsoles Espinosa aldrig fick se sin morfar. Han dödades av den motsatta sidan.
Paret förkroppsligar alltså det lidande som båda sidor i inbördeskriget utsattes och utsatte andra för. Detta lidande som efter Francos död förenade ättlingarna till inbördeskrigets segrare och besegrade i viljan att bygga en gemensam framtid i frihet och fred med Europasamarbetet som ram.
Att bearbeta historien lämnades till historikerna - och till den personliga sfären.
Men nu talas om risken att det kokar över, efter 40 år med locket på under Franco och under 30 år då man varit fullt upptagen med att praktisera sin nyvunna frihet och njuta det nya välståndets frukter.
Spaniens ekonomi växer åter bra jämfört med EU i övrigt. Spanjorerna konsumerar och skuldsätter sig, vilket tyder på framtidstro. Men tänk om politiken förstör alltihop? När vänstern vid makten och högern i opposition gräver skyttegravar och reser murar som på 1930-talet . När frågan om fördelningen av makt mellan centralmakten och framför allt Baskien och Katalonien splittrar Spanien kors och tvärs - som på 1930-talet.
Grundlagen från 1979 delar Spanien i 17 regioner. Dessa har avsevärt självstyre. På detta sätt löstes konflikten mellan traditionen av centralstyre och det faktum att Spanien en gång skapats av tydligt olika delar.
Men främst Katalonien och Baskien, två rika regioner, vill ha än mer att säga till om. Här finns starka krafter vars krav logiskt sett slutar med egna statsbildningar.
Spanien har sedan valet i mars 2004 en vänsterregering så kulturradikal att den jämställt homosexuella förbindelser med heterosexuella. En liknande utmaning har inte förekommit sedan 1930-talet i detta land som är en högborg för konservativ katolicism.
Regeringen är beroende av stöd från partier som önskar större regionalt självstyre. Från höger anklagas den för att undergräva den nationella sammanhållningen. Som på 1930-talet.
Det har hakat upp sig i fråga om självstyret i Katalonien, där regeringschefen liksom Zapatero är socialist, och Zapatero har sagt nej till den regerande baskiska högerns förslag om ökat självstyre. Förhandlingar med baskiska extremister blir det inte förrän dessa slutat använda våld.
Mer än 800 människor har dödats av baskiska terrorister, däribland företrädare både för socialisterna och Partido Popular, högerpartiet. Sedan i fjol har tre stora demonstrationer hållits i protest mot Zapatero-regeringens påstådda mjukhet mot terrorn. Regeringen svarar med att anklaga Partido Popular för att utnyttja terrorismens offer i eget syfte.
Socialisterna och Partido Popular, de partier som skapat ett bättre Spanien, uppträder nu som om de inte verkar i samma land. (SNB)
Utrikeskrönika