Splittrad fackförening i USA
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Orsaken kan siffersättas. För 50 år sedan var organisationsgraden nära 35 procent. I dag är den bara drygt 12 procent. Av privatanställda är bara 8 procent med i facket.
AFL-CIO förknippas alltjämt med "gammal" industri och med offentliganställda, som lärarna. Nya näringar som datorindustrin är en vit fläck, likaså i stort sett i sydstaterna, övre Mellanvästern och delstaterna i Klippiga bergen ned mot gränsen till Mexiko.
Detaljhandeln är den snabbast växande sektorn i USA:s näringsliv, med nästan 15 miljoner anställda. Här är inte ens 6 procent med i facket.
Just nu pågår ett stort slag på denna front. Facket försöker skaffa sig medlemmar i Wal-Mart, detaljhandelsgiganten. Det är som en repris av allt som är fel i relationen mellan arbetsgivare och fack i USA - sett från vår horisont. Det finns ingen som helst känsla, som på många håll i Europa, av att fack och arbetsgivare faktiskt kan ha en del gemensamma intressen. Det är strid på kniven.
Tanken var att AFL-CIO vid sin nyss avslutade kongress i Chicago skulle ha firat 50-årsminnet av sammanslagningen 1955 av AFL och CIO. Men det blev en dyster tillställning, eftersom ledarna för ett antal fackförbund meddelat att de lämnar organisationen, och tar 6-7 av sammanlagt 13 miljoner medlemmar med sig.
De missnöjda tycker att AFL-CIO-toppen ägnat för mycket tid åt att påverka politiken i Washington och mindre åt att skaffa nya medlemmar, grundvalen också för politiskt för inflytande. Utbrytarna säger att nu randas en ny era för USA:s "arbetande familjer", honnörsbegreppet framför andra. Men det enda som klart uppnås är att den gamla AFL-CIO-ledningen försvagas. Detta kan ha varit ett huvudsyfte. Personstrider har ju spelat en stor roll i det amerikanska fackets historia: facket har varit som ett land där olika krigsherrar kämpat om makten.
Brytningen aviserades i fjol när sju av sammanlagt 56 förbund förenade sig ett samarbete under rubriken "Förändring för att segra".
AFL, American Federation of Labor, var ett fack för yrkesarbetare. Efter första världskriget framträdde ledare som ville organisera efter industriprincipen. Det blev konflikt och brytning för 70 år sedan. Congress of Industrial Organizations bildades.
De kom åter samman 1955. Det var som vanligt stormigt, men medlemsbasen tycktes växa när den amerikanska tillverkningsindustrin växte. I långa perioder hade man också stöd i kongressen och Vita huset.
Facket band sig inte vid ett parti, men stödde främst demokraterna.
Klasskamp och socialism mönstrades ut tidigt. En viktig orsak är att kollektivism som i Europa aldrig passat i ett land med överideologin att var och en är sin egen lyckas smed. I den situation USA befann sig under 1900-talet, som fyrbåk i kampen mot svarta, bruna och röda diktaturer, betonade även facket frihetens värden, inklusive rätten att kalla sig och leva som "medelklass".
Det är en del som talar emot en renässans för facket. Här finns den ingrodda amerikanska skepsisen mot facket som en fiende till individens rätt att starta och driva företag efter sitt huvud. Här finns oförmågan att vinna nya medlemmar. Här finns klyftan mellan vad facket säger sig vara och hur det uppfattas.
USA:s fack vill se sig som en arvtagare av "populismen", varmed menas kamp för den lilla människans rätt mot allsköns förtryckare. Men minnet av Jimmy Hoffa lever kvar. Under hans tid på 1950- och 60-talet agerade transportarbetarfacket Teamsters som en filial till maffian. Och alltjämt droppar det exempel på missbruk, av medlemmarnas förtroende och pengar. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson
Bo Ture Larsson