Som en historia sent i årets rötmånad avfärdades det när Ekot släppte nyheten att S-ledaren Stefan Löfven tänkte sig förre statsministern Göran Persson som utrikesminister i en ny rödgrön regering efter valet.
Men det Löfven kallade ett magplask av Ekot är symptomatiskt för oron i S-toppen vad gäller ledningen av svensk utrikespolitik efter ett regeringsskifte 14 september.
Löfven behöver en person som kan återta den svenska utrikespolitikens pokal från Bildt, ofta bortrest men alltid närvarande, den borgerliga motsvarigheten till Olof Palme.
Löfven behöver en person som kan kombinera den socialdemokratiska självbilden av utrikespolitisk kontinuitet och kompetens med förmåga att hantera Miljöpartiet och Vänsterpartiet, där en radikal omläggning efterfrågas.
Löfven kan inte, som Göran Persson 2006, kalla på Jan O Eliasson, nu vice generalsekreterare i FN, för att styra upp UD-skutan på S-märkt kurs. Eliasson torde vara lika lite intresserad som Persson. Men bara en person av den kalibern kan lugna S-vänstern och tysta världsförbättrande miljöpartister och Hans Linde, vänsterpartiets ettrige utrikespoliska talesperson.
Vad beträffar rödgrön regeringssamverkan är Tyskland det utländska exemplet för Löfven. Gerhard Schröder, senare mest känd som Putin-försvarare, tog 1998 med de gröna i sin regering. Den gröna veteranen Joschka Fischer fick den fina posten som utrikesminister. Det blev succé. Men Löfven vill och vågar knappast samma sak. Språkrören är lika osannolika som Per Gahrton, länge lika med partiets utrikespolitik. Tänkbar är Bodil Ceballos, nu EU-parlamentariker. Som utrikespolitisk talesperson bemöttes hon med påtaglig respekt av Bildt, när hennes parti alltjämt verkade kunna bli en framtida partner till Reinfeldt.
Men Socialdemokraterna lär vilja vika utrikesministern för sig själva.
Posten ger ju med rätt rollbesättning lite glans och prestige även åt ett tilltufsat parti.
Urban Ahlin, Skaraborg, är utrikespolitisk talesperson (S). Han har visat sig tålig och uthållig, som slagpåse åt Bildt och i partiinterna bråk. Kunnig och engagerad har han förutsättningar att bli en bra departementschef. Från Ahlin lär det bli färre skarpa uttalanden i Palmeklass än det varit från Bildt.
Problemet för Ahlin är att han tett sig färglös när han känt att han måste distansera sig från Bildt, fastän herrarna varit överens i sak, men röda och gröna hetsporrar krävt något annat.
Vältalige Hans Linde är där en sort för sig, eftersom måltavla för hans kritik av Alliansen sakligt sett även kan vara Socialdemokraterna. Men besvärlig för den verklighetsförankrade Ahlin är även en sådan som Valter Mutt. Miljöpartiets nya talesperson. Han tycker att utrikespolitiken ska läggas om till att möta ”verkliga hot”.
Ett verkligt hot i Europa 2014 är att Ryssland nu i Ukraina går vidare med vad som inleddes i Georgien 2008 – att rita om gränserna med våld.
Nästa utrikesminister borde inte få så mycket tid över att rida på vare sig röda eller gröna käpphästar. Inte när det brinner i Europas knutar.