Smärtsam historia "bortom haven"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Bortom haven" är en formulering som i Frankrike används om områden som lyder eller har lytt under Paris.
Algeriet och Frankrike har i år diskuterat ett vänskapsfördrag mellan de två länderna. Algeriets president Bouteflika har sagt att fransmännen inte har något annat val än att erkänna att de torterat, dödat och utrotat under koloniseringen i Algeriet.
Franske inrikesministern Nicolas Sarkozy har senarelagt ett besök i franska Västindien. Där finns två franska departement, öarna Guadeloupe och Martinique. Sarkozy skulle bland annat ha träffat Aimé Césaire, 92, i mer än ett halvsekel ett av de stora namnen i franskspråkig poesi och även politiskt aktiv. Men Césaire blev så arg över vad som hänt i Paris att han inte ville träffa inrikesministern.
Både i Nordafrika och Västindien kan man nog tänka sig att erkänna "positiv betydelse av fransk närvaro". Men man anser att fransk närvaron mest inneburit förtryck och slaveri.
President Chirac försöker gjuta olja på vågorna.
Det officiella Frankrike har länge haft en attityd som om man vore en gåva till mänskligheten: Frankrike gör världen bättre, med allt från sina viner och ostar via kulturen till budskapet om frihet, jämlikhet och broderskap.
Men Frankrike visar numera vilja och förmåga att ta itu med mindre gloriösa delar av sitt förflutna. Exempelvis har Chirac talat klarspråk om deporteringen av judar under andra världskriget. Frankrike punkterade myten om att man, så när som på ett antal kollaboratörer, varit ett folk av motståndsmän.
Frankrike mognar också för att hantera en i tiden mera näraliggande katastrof: kriget i Algeriet 1954-62.
Den franska erövringen av nuvarande Algeriet inleddes 1830. Till skillnad från Tunisien i öster och Marocko i väster betraktades Algeriet som en del av Frankrike. Fransk invandring uppmuntrades. Kring 1950 fanns där omkring en miljon franska medborgare och nio miljoner infödda.
Tidigt kolliderade de ideal som bar upp franska republiken med dess uppträdande i kolonierna. Paris sökte maskera sin kolonialism och imperialism med tal om en civiliserande uppgift. Men när infödda gjorde motstånd tog Frankrike till blodigt våld.
I Algeriet fanns teoretiskt möjligheten för infödda att bli fransmän med fulla medborgerliga rättigheter. I praktiken var det svårt. Den algeriske politikern Ferhat Abbas har sagt att den som inför överheten sade sig vara muslim fick höra att nejdå, han var fransman, eftersom han då gjorde nytta i befolkningsstatistiken. Men om samma person då ville ha en fransmans rättigheter, inklusive rösträtt, då blev svaret: Nej, du är arab!
1954 bröt öppet uppror ut. 1958 kollapsade regeringen i Paris på sin motsägelsefulla politik. General de Gaulle, nationalhjälte från kampen mot Hitler, kom till makten. Invandrarna i Algeriet trodde att han skulle skydda dem. Men de Gaulle ansåg att invandrarna var problemet: Hur hade man kunnat låta denna europeiska invandring pågå okontrollerat mitt bland en radikalt annorlunda befolkning, i ett fientligt land?
De Gaulle slöt avtal om vapenvila. Etniska fransmän och "harkis", araber som ställt upp på Frankrikes sida, flydde. I dag beräknas 400 000 harkis och deras ättlingar finnas i Frankrike.
I februari i år antog franska nationalförsamlingen en lag enligt vilken staten i ord och handling tar ansvar för dem som tjänat Frankrike i landets forna besittningar. Harkis utsattes för svår förföljelse i sitt hemland.
Frankrike bearbetar alltså ett smärtsamt kapitel i sin moderna historia.
Men det verkar som om man inte riktigt tänkt på allt som står i lagen, bland annat uppmaningen till skolan att undervisa om den positiva betydelsen av fransk närvaro. Det låter som om staten vill styra en historieskrivning det finns olika meningar om. I Frankrike och "bortom haven". (SNB)