Borta bra men hemma bäst, är den slitna gamla insikt som drabbar med sin fulla kraft när man hemkommen från två omtumlande, men likväl fantastiska veckor genom det väldiga Tanzania, sjunker ned i sin insuttna vardagsrumssoffa. Ledda av professor Emil Uddhammar och Svenska Nyhetsbyrån har en grupp aspirerande och etablerade opinionsjournalister tagits på en resa som skildrat den afrikanska kontinentens många kvarvarande utmaningar från självständighetens gryningsår, men kanske ännu mer dess gryende framgångar.
En av de näringar där framgångarna gör sig påminda och som man främst förknippar med Tanzania, är turismen som engagerar hela 40 procent av landets servicesektor. Men turismen spelar inte bara en omistlig roll för den afrikanska kontinenten utan utgör nära tio procent av världens samlade BNP och kan på så vis betraktas som en av den mänskliga välfärdens viktigaste stöttepelare.
Särskilt viktig på de östafrikanska savannerna är den så kallade ekoturismen. Det vill säga småskaliga och privata verksamheter som kanske bäst sammanfattas genom det för många så bekanta safarilivet, där man huserar i landets nationalparker och mer eller mindre lever jämsides med traktens naturliv. Många purister i sammanhanget brukar påpeka att naturen skadas genom all sorts påverkan av detta slag, men faktum är att ekoturismen stör närliggande flora och fauna minimalt. Det finns till och med goda skäl för påståendet att ekoturismen inte bara vårdar utan också stärker det afrikanska naturlivet.
Ett exempel på detta är Rwandas tidigare utrotningshotade bergsgorillor, vars population på bara 20 år ökat med 50 procent genom ekoturismens förtjänster. Den som önskar ett tillstånd att möta gorillorna betalar mellan 500-750 dollar och på så vis kan man något skämtsamt säga att gorillorna själva finansierar sin egen överlevnad.
Ekoturismens förmår nämligen att upprätthålla den harmoni mellan djur och människa som så ofta äventyras där jordbrukssamhällen trängs längs med vildmarkens gränsland. Hela 60 procent av de människor som lever på sådana platser upplever sig störda av djurlivet och ofta uppstår skärmytslingar med inslag som förgiftning och tjuvjakt som ibland hotar hela artbestånd. Den lokala faunan upplevs som ohyra och man kan inte heller klandra de självhushållande jordbrukare som får sina grödor förstörda. Det är här ekoturismens förtjänster börjar göra sig påminda: Genom att jordbrukarna istället säljer sina varor till dess verksamhet får naturlivet ett ekonomiskt värde vid sidan om den rena välviljan till att bevara det befintliga ekosystemet. Det ger inte bara bönderna ekonomisk frihet och välfärd till bygden utan stärker landets artrikedom då man legitimerar nationalparkernas fortlevnad. Ekoturismen banar alltså vägen för ett slags växelverkande samarbete mellan människa och djur och zoologen Staffan Ulfstrand går så långt att han i boken ”Savannliv”, ser ekoturismen som själva förutsättningen för djurlivets överlevnad.
Men, det solskensartade till trots finns trots allt orosmoln som hopar sig vid horisonten. Som nämndes i föregående krönika saknas många av de institutioner och regelverk vi ofta tar för givna. Det innebär att många länder saknar effektiva verktyg för att bland annat sätta krokben för de tjuvjägare som olagligt söker sina troféer eller att blidka efterfrågan på elfenben och lejontänder som säljs som exklusiva mirakelmediciner på världens skrockfulla marknader. Utan tillräckligt lagskydd, räcker turistnäringens insatser inte till.
Vad blir då de svenska lärdomarna från detta afrikanska exempel? Möjligen det att den rasande konflikten mellan landsortsbor och varg på samma sätt skulle kunna få sitt slut genom svensk ekoturism.
Men vem skulle väl betala för att se på en luggsliten vargstackare i småländska skogar? Nog känns det främmande att svenska skogsdjur skulle ha samma attraktionskraft som savannens giganter men många håll runt om i världen, tids nog även i Afrika, växer en ny och konsumtionsstark medelklass fram som har samma längtan efter reseupplevelser som oss hemma i väst. Men för denna skara är det knappast den inhemska utan främmande faunor som lockar. Därför borde den svenska ekoturismens framtid vara minst lika ljus som den tanzaniska och kanske är det precis som i Afrika, en förutsättning för artrikedomens bevarande.
Hur som helst bevisar den afrikanska ekoturismen att näringslivet kan göra en betydande insats för miljöarbetet så länge politiken ger det goda förutsättningar att existera. Men om det slutligen blir någon småländsk safari, kan förstås bara tiden och flitiga entreprenörer utvisa.