I intervjun kräver Ohly föga förvånande högre skatter på allt och alla och tillägger att "det är för lätt att bli rik som företagare eller chef". Men vad han i realpolitiska termer tycks mena är snarare - sett till partiprogrammet - att det för lätt att tjäna pengar på att jobba i Sverige. Bara för att i nästa ögonblick skrockandes mysa populistiskt om elitidrottsmäns undantagsrätt till sänkta skatter.
Men det är väl inte så konstigt, å andra sidan. Vänsterpolitiker har aldrig varit främmande för små privilegierade samhällsgrupper - så länge de tycker och gör som det passar den styrande politiska eliten i den socialistiska utopin. Människor i allmänhet, däremot, ska tillrättavisas och anpassas eftersom de är till för samhället - och inte tvärtom. Tanken på att besitta den makten efter ett eventuellt regeringsbyte tycks glittra lätt i ögonen på den gode Ohly när han lekande lätt besvarar den lättcharmerade DN-reporterns koketterande svar och förment kritiska reaktioner.
Men Ohlys radikala, statliga maktanspråk kan inte låta bli att skina igenom trots intervjuarens gullande, och tankarna går till citatet "l'état, c'est moi" (staten, det är jag) i svarens undertoner: "Jag får väl diskutera med mig själv eller vem annars som blir finansminister efter valet", kvittrar han på en av motfrågorna i det förtroliga samtalet med DN:s utsända. Som i sin tur på nästa rad trivsamt fyller i med att låta förstå att den ex-kommunistiska vänsterledaren är så sympatisk som skrattar och ler mycket.
Allt detta samtidigt som viktigare frågor lyser med sin frånvaro. Som den om inte fler än elitidrottare, säg låg- och medelinkomsttagare till exempel, borde kunna bli aktuella för vissa skattelättnader.
I ett reportage i Dagens Industri samma dag med rubriken "Ledarskapsduellen", avtecknas oppositionens högsta företrädare, tillika statsministerkandidat, på ett mindre inställsamt sätt. Mona Sahlins brister klargörs utan omsvepningar: beslutssvag, slapp, otydlig. Har hon några fördelar, skriver Dagens Industri, handlar det i så fall om hennes förmåga att lyckas tona ner bilden av sig själv som "den tuffa bruden från Stockholms södra förorter", samtidigt som hon visat sig vara skicklig på att vifta bort anklagelser om fifflande med skattepengar.
Att en affärstidning seriösare lyckas förmedla kritisk granskning av de politiska företrädarna än Sveriges största morgontidning, förbryllar. För allvaret i situationen kräver att vi ifrågasätter och problematiserar vänsterns högstadieretorik och rökruteklokheter mer än så.