Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Var det bilden av en slagen hjälte - en blodig Silvio Berlusconi - som kablades ut över världen i veckan? Knappast. Men tydligen tycker en del att den, som åsamkade den italienske premiärministern såväl brutet näsben som ett antal färre tänder, var en riktig hjälte. En supporterklubb på internetsajten Facebook har bildats till stöd för mannen som utförde dådet. Reaktionen, som borde vara ett fördömande av politiskt våld, blev i stället för somliga ett glättigt och inte särskilt eftertänksamt accepterande och till och med ett gillande av tilltaget. Att fördöma Berlusconi som politiskt fenomen eller hans idéer är en sak, att däremot tveka i sitt fördömande av våldet är något helt annat.Det som inträffade i måndags påminner oss om våldsinslaget som varit vardagsmat i italiensk politik. Anders Bergmans nya bok Det röda och svarta spåret. Den politiska extremismens Italien ger en god och översiktlig bild över några av de problem som kantat italiensk demokrati under efterkrigstiden, med sitt epicentrum under 70- och 80-talen. Extrema fascistiska rörelser och extrema vänsterrörelser slogs mot de demokratiska krafterna, mördade och kidnappade politiker och motståndare och många civila blev offer. Taktiken var att sprida oro och rädsla så att allt fler människor skulle känna tveksamhet inför att demokratin inte skulle klara av att försvara och skydda sina medborgare. Den som utförde dådet mot Berlusconi uppges vara en psykiskt sjuk man. Så må det vara. Men problemet med det inträffade är att denna typ av våld lätt leder till ännu mer våld. Somliga triggas av sådant här och det kan sätta igång processer som de demokratiskt sinnade krafterna inte är betjänta av.Sverige har utsatts för två ministermord. Här borde vi också ha lärt oss. Skulle något sådant som hände Berlusconi kunna hända här? Tveklöst och beklagligt är svaret på frågan ett ja. När Mona Sahlin förstamajtalade i Malmö i år kastades en Tobleroneask upp på scenen framför henne. Det kunde varit en bomb, precis som att souveniren av domen i Milano som träffade Berlusconi i ansiktet, kunde varit en kniv. Politikern Slivio Berlusconi är utan tvekan fascinerande och skrämmande på samma gång. Han har lyckats med att hålla ihop regeringar som ingen annan efterkrigstida italiensk politiker. Hans kontroversiella leverne och politiska värderingar som väcker ilska och starka reaktioner i omvärlden gör honom inte mindre populär i hans hemland - tvärt om. Berlusconi är inte slagen. Han har redan rest sig upp ur sjukhussängen och det skulle inte heller förvåna om populariteten växer efter detta tilltag. Hjälte är han heller inte - mannen för en politik som på många plan är förkastlig. Här om veckan hänvisade jag till Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. För vänner av pressfrihet, är kapitlen om Italien ingen kul läsning. I dagarna anklagades Berlusconi för maffiasamröre. Skulle det ligga något i anklagelserna kan man hoppas att domen mot honom kommer att bli hård. Inte minst för att han slagit mynt av andra politikers maffiasamröre för att få smaska i sig av maktens sötma.
