Rubriker och löpsedlar om ett parti i kris, en socialdemokrati i utförsbacke och en partiledare med allt underligare uttalanden. Vi började nästan bli vana vid det. När skulle Socialdemokraterna halka under 20 procent? En tidsfråga, svarade en hel del. Men så skedde det historiska. Socialdemokraterna bytte ut sin partiledare efter mindre än ett år på posten. Enligt den socialdemokratiska mytologin gör socialdemokrater inte sådant, sådant är det andra partier som gör.
Håkan Juholt med lång riksdagserfarenhet byttes ut mot Löfven som inte sitter i riksdagen, aldrig har gjort det och som heller aldrig varit minister. Också valet av honom är därför unikt.
I söndags presenterade Svenska Dagbladet en sifo-mätning i vilken S gjorde en rejäl framryckning i opinionen och ett liknande ryck presenterade Dagens Nyheter i en Ipsos-mätning i vilken partiet ökade med hela 5,6 procentenheter till 29,3 procent.
Människor hade helt enkelt inte förtroende för Juholt, nu är han utbytt och i hans ställe står en person som verkar lugn och trygg, som inte förhastar sig och som inte sprutar ur sig nya floskler var varannan dag. Jag är helt säker på att bara det är en stor del i ökningen. Det är också tydligt att partierna som gått framåt under den juholtska kräftgången - Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Moderaterna backar i mätningen.
Men 29,3 är inget bra resultat för S och även om nu partiledarkrisen är avlöst, så återstår det politiska problemet för S och den ideologiska och politiska kris som inleddes för många år sedan och som ledde till katastrofvalet 2010.
På torsdagen presenterade Stefan Löfven sitt lag. Ett antal personer känns igen från förr, bland annat tidigare skolministern Ibrahim Baylan som nu återkommer som utbildningspolitisk talesperson.
Politikerna på två av de tyngsta posterna har bytts ut. Carina Moberg, Juholts gruppledare är utbytt mot Mikael Damberg och Juholts finansministerkandidat Tommy Waidelich är utbytt mot Magdalena Andersson. På en annan tung post skiftas det också och Fredrik Olovsson, blir ny gruppledare i riksdagens finansutskott.
Vare sig partiledaren Stefan Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson kommer att kunna debattera mot sina motparter i regeringen- statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg. Varken Löfven eller Andersson är folkvalda. Det kommer onekligen att vara ett hinder och risken för ett dubbelkommando är stor när gruppledaren Damberg möter Reinfeldt i riksdagsdebatterna och Löfven möter Reinfeldt utanför kammaren och när Olovsson möter Borg i riksdagen och Andersson möter Borg utanför kammaren.
Att det tillsätts ministrar som inte är riksdagsledamöter har skett tidigare, både i Socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Som statsråd har du givetvis också rätt att delta i debatter i kammaren. Däremot har det ansetts hindrande att inte finnas i riksdagen som partiledare - något såväl Folkpartiet som Centerpartiet testat under kortare perioder.
Så nog är det aningen häpnadsväckande att av Socialdemokraternas 112 riksdagsledamöter ansågs ingen lämplig, vare sig att bli partiledare eller eventuell finansminister.
Det är däremot mycket uppfriskande att det nya socialdemokratiska laget lagt av sig den uppskruvade juholtretoriken och att ambitionen att bygga politik på trovärdig ekonomisk politik åter är på plats.
Nu återstår det att se vad de gör av denna ambition. Några besked gavs, men långtifrån något heltäckande. Det kommer, sägs det. Men det har vi hört förr. Laguppställningen, retoriken och ambitionen gör att det skulle kunna bli match igen på allvar. Sverige behöver en fungerande opposition. Det behöver regeringen Reinfeldt också, så att Alliansen kan blir pigg och alert igen.