Tänk om det vore val till speedwayklubbens eller fotbollsklubbens styrelse vart tredje år. Till dessa val skulle det finnas ett antal olika partier att rösta på. Bland annat Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet. För att kandidera till styrelsen skulle man helt enkelt antingen bilda ett eget parti eller ansluta sig till något av de redan etablerade. Tanken känns säkert främmande för de flesta. Åtminstone för mig. Men sådan är verkligheten i en av Sveriges största organisationer - Svenska kyrkan.
Kanske är det lite långsökt att jämföra Svenska kyrkan med Västervik Speedway. Kyrkan är en annan typ av organisation och har en annan historia. Under statskyrkotiden, alltså fram till år 2000, fanns det säkert flera goda argument för att partierna som vi känner från riksdag, landsting och kommun, fanns med i kyrkopolitiken. Staten och kyrkan hängde ihop. I dag är det annorlunda. Svenska kyrkan har visserligen en särställning bland trossamfunden i vissa frågor, men i övrigt är Svenska kyrkan en organisation som vilken annan.
Moderaterna är den näst största partigruppen i kyrkomötet (kyrkans högst beslutande organ på riksplanet).
Nu finns ett förslag till Moderaternas stämma om ett par månader att ta ställning till och det gäller huruvida partiet Moderaterna ska finnas som så kallad nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2013. Partistyrelsens förslag är att rata kyrkan. Äntligen, skulle jag vilja utbrista. Det var på tiden.
Det finns inget som per definition gör att gränserna mellan partier och övertygelser i kyrkliga frågor är de samma som i politiska frågor på andra sidan kyrkomurarna. Rimligen borde andra sammanslutningar än riksdagspartierna fungera bättre och spegla kyrkans utmaningar på ett annat sätt. Det logiska vore ju om de kyrkliga frågorna inte sågs genom samma politiskt ideologiska raster som politiken utanför kyrkan.
Moderate riksdagsmannen Hans Wallmark kommenterade saken på sin blogg under gårdagen och slog fast en mycket viktig princip - den att partipolitiskt aktiva självklart ska vara välkomna att vara aktiva i kyrkopolitiken, men framför allt för sitt engagemang i kyrkofrågor. Detta är oerhört viktigt att stryka under. Det handlar alltså inte om att fördriva politiskt aktiva från kyrkan, utan att rikta fokus från partipolitik till engagemanget för kyrkan och kyrkofrågor.
Moderaterna går dock inte hela vägen och säger adjö till allt vad kyrkopolitik handlar om. Nej, kyrkligt aktiva moderater ska kunna samlas i en nomineringsgrupp (som partierna inom kyrkan kallas) men vara fristående från Moderaterna. Partistyrelsen poängterar att det är viktigt att moderata idéer finns i det kyrkliga arbetet även i fortsättningen. Exempelvis har folkpartiet handlat på liknande sätt. Folkpartiet ställde inte upp i förra kyrkovalet, däremot fanns det en valsedel som kallades FISK - Folkpartister i Svenska kyrkan.
Det är givetvis helt upp till personer med moderata åsikter att sluta sig samman och bilda nomineringsgrupp. Men fortfarande är frågan om det är utifrån ett partipolitiskt perspektiv som kyrkopolitiken ska ses. Det går givetvis att ifrågasätta om inte denna förändring endast är organisatorisk och de facto inte kommer att innebära någon särskilt stor skillnad.
Hela den kyrkopolitiska apparaten är ju uppbyggd som en parallell värld till den politiska världen utanför kyrkan. Stukturen är kvar sedan statskyrkotiden.
Frågan är om inte en total reformering av detta skulle vara det bästa - inte minst eftersom valdeltagandet i dessa kyrkoval är försvinnande lågt - endast 11,8 procent av Svenska kyrkans medlemmar röstade i valet 2009. Varför inte låta medlemmarna välja lokala styrelser på församlingsnivå som i sin tur sänder representanter till de högre beslutande instanserna? Det funkar ju i de flesta andra rikstäckande organisationerna - de politiska partierna, till exempel.
Det finns partipolitiskt engagerade styrelsemedlemmar i såväl speedwayklubbar som fotbollsföreningar runt om i Sverige. Men de är inte valda för att de är moderater, sverigedemokrater eller socialdemokrater - de är valda på grund av sitt engagemang som föreningsmedlemmar. Så borde det också vara inom Svenska kyrkan.