Skall 99 procent lida om 1 procent fuskar?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vår gemensamma välfärd är värd att försvara. Men viljan att göra det påverkas i hög grad av om systemet missbrukas.
Det kan därför behövas en bättre kontroll. Jag stöder idén om samkörning av register mellan olika myndigheter. Det vore också rimligt att de uppgifter som man lämnar i sin självdeklaration också låg till grund för sjukersättning, a-kassa och bidrag av andra slag.
Men jag vill inte ha ett samhälle där poliser smyger i buskarna för att spionera på människor utan starka misstankar i det enskilda fallet. Det tror jag inte heller att Svenskt Näringsliv och moderaterna vill ha när det gäller den ekonomiska brottsligheten.
Ändå har jag svårt att frigöra mig från en obehaglig känsla. Viktiga samhällsproblem, som den stora ohälsan och den höga arbetslösheten, reduceras alltmer till ett individuellt problem. Det skymmer det gemensamma ansvaret.
Varför görs det exempelvis inga tv-program om att det i genomsnitt dör en arbetare på en svensk arbetsplats varje vecka? Varför görs det inga program om att 600 anställda varje vecka skadas på jobbet och vem som ytterst bär ansvaret för det?
Det är ändå viktigt att säga, när vi nu alla upprörs över det fusk som trots allt förekommer, att den här typen av program naturligtvis främst välkomnas av Svenskt Näringsliv och moderaterna. De kommer att använda dem för sina egna syften. De har under lång tid och nu hårdare än någonsin salufört åsikten att bidragsmissbruk är ett utbrett problem som skall förhindras med sänkta ersättningsnivåer.
Fusk med sjukförsäkringen skall lika lite som allt annat i vårt samhälle användas för att straffa dem som sköter sig. Vi bidrar alla till försäkringen gemensamt och skall vara garanterade 80 procent i ersättning om kraven uppfylls. De som fuskar skall givetvis ha noll.
Fokus måste vara på de 99 procent som faktiskt är sjuka och som inte kan eller får bidra med sitt arbete. Här finns framförallt lågavlönade kvinnor som sjukskrivs för att de jobbar med monotona arbetsuppgifter som sliter ut lederna. Det är kvinnor som lyfter åldringarna inom äldreomsorgen så att de till slut får värk i ryggen. Det är kvinnor som har jobben där de minst av alla på arbetsmarknaden kan påverka sin arbetssituation och till följd av det nästintill stressar ihjäl sig.
Ibland får man intrycket av att det finns stora pengar att tjäna på att vara sjuk. Det gör det inte. LO-medlemmar som exempelvis tjänar 15.000 kronor i månaden och är familjeförsörjare klarar ofta inte ens av karensdagen, utan tvingas gå till jobbet sjuka. Karensdagen innebär för dessa medlemmar ett lönebortfall på omkring 750 kronor. För många är det just den marginal som gör att man klarar av att betala månadens alla räkningar. Så det är fler som går till jobbet trots att de är sjuka än friska som stannar hemma.
De som påstår att människor fuskar för att sjukförsäkringen skulle vara för generös har fel. Vi har tidigare haft ett system utan karensdagar och med en högre ersättningsnivå än i dag, utan att folk för den skull var sjukare. Den stora ökningen av sjukskrivningarna sedan 1997 kan inte förklaras med fusk. (SNB)
DEBATT
Erland Olauson är LO:s förste vice ordförande.
Erland Olauson är LO:s förste vice ordförande.