Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I veckan gick mandatperiodens första ekonomisk-politiska debatt av stapeln i riksdagens kammare. Som vanligt fanns inte ett uns av självkritik, trots katastrofvalet, hos socialdemokraten Thomas Östros. När Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Carl B Hamilton ställde en rak och tydlig fråga till honom om vilka slutsatser kring Socialdemokraternas ekonomiska politik Östros dragit av valresultatet, valde Östros att inte svara på frågan utan i sann Göran Perssonsk anda fortsätta buffla på om motståndarens brister. Sätter Östros beteende ribban för den socialdemokratiska valanalysen, kan borgerligheten och de två andra vänsterpartierna skatta sig lyckliga.För ledande socialdemokrater måste frågan ställas - var det väljarna som gjorde fel val eller ligger problemet hos Socialdemokraterna själva? Efter förra valförlusten är det nu helt uppenbart att S valde det första alternativet - väljarna gjorde fel. Således ändrades inte särskilt mycket politiskt - partiledaren byttes ut och ett organiserat samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inleddes. För den självgode socialdemokraten torde en upprepning av detta vara det givna alternativet. Lite skrap på ytan, men i övrigt Business as usual. För den mer självkritiske är snarare svaret att orsaken till fallet på många vis berodde på S självt och då måste felsökningsprocessen inledas. Ska partiet lyckas vinna det nya millenniets väljare måste också politiken inför kommande val vara annat än den urvattnade och tämligen negativt laddade rödgröna sörja som presenterades i årets valrörelse. En aspekt av den socialdemokratiska retoriken irriterar mig mer än de flesta andra. Och jag kan tänka mig att även S-väljare kan känna frustration över detta, för det är varken klokt eller hederligt. Valarbetare och företrädare för S gjorde det i valrörelsen och jag trodde och hoppades att det i och med förlusten skulle upphöra. Vad gäller det då? Både ledande socialdemokraters som valarbetares reflexmässiga ignorerande av finanskrisen som drabbade världen ganska nyligen. Inte sällan är det samma människor som numera undviker att nämna arbetslöshetens och osäkerhetens orsaker, alltså finanskrisen, som ägnade ett helt decennium åt att berätta vilket tufft jobb det var att sanera svensk ekonomi efter krisen i början av 90-talet. Nu förbiser de gärna vilket arbete detta innebar. Socialdemokraten Ilija Batljan, en av ledamöterna i Socialdemokraternas partistyrelse, är inne på samma linje. I en intervju i magasinet Veckans Affärer menar han bland annat att Socialdemokraterna skulle vunnit på att påpeka att Alliansen varit regeringsduglig och tillägger "Ingen socialdemokratisk regering skulle skämmas över att ha Anders Borg som finansminister". I övrigt är han ytterst kritisk till S i ett övergripande politiskt perspektiv. I intervjun menar han att det varit allt för mycket av kompromisser och lösryckta ståndpunkter, att partiet borde presenterat egna alternativ som exempelvis ett nytt sjukförsäkringssystem, att Socialdemokratins skattepolitik "var riktigt dåligt genomtänkt" och kritik mot det rödgröna samarbetet framför han också.Mona Sahlin har valt att stanna på sin post och fått den socialdemokratiska politbyråns - ursäkta , partistyrelsens, ska det vara - förtroende att fortsätta. För somliga kanske det kan te sig ganska makabert att den som lett partiet till det sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträttens införande vill och får sitta kvar. Men det är nog ett av de bästa besluten Sahlin tagit på mycket länge. Hon visar vilja och kraft att på djupet vara med och analysera varför det gick som det gick - sådant kan löna sig i längden.
