Sedan 1834 har Västerviks-Tidningen rapporterat, analyserat och granskat allt det som på ett eller annat vis rör bygden. Nästan lika gammal är tidningens tradition av opinionsbildning i den moderata idétraditionens anda.
Ett vanligt missförstånd är att tidningens moderata beteckning skulle ha något med partipolitik att göra. Det är förvisso sant att tidningarna en gång i tiden stod partierna mycket nära. Förra veckan gjorde vi emellertid klart att de flesta av landets dagstidningar numera står fria och obundna från alla politiska organisationer. Vad innebär då tidningens moderata beteckning? En fråga som förtjänar ett ordentligt svar som kommer sträcka sig över två lördagskolumner.
Vad det innebär är att tidningen tillhör den moderata idétraditionen, men det säger förstås inte så mycket om man inte vet vad som utgör det moderata. Därför måste vi först och främst utforska begreppet för att kunna bli bättre bekanta med traditionen.
Den som slår upp ordet moderat i något uppslagsverk, finner att det betyder återhållsam eller konservativ. Men att likställa det moderata med det konservativa är att göra saker och ting väl lätta för sig. Inte minst för att det är långt ifrån självklart vad som är ”det konservativa” i svensk samhällsdebatt. Egentligen skulle det kunna vara allt från det nymoderata statsförvaltandet till kristdemokratins mer utpräglade konservatism.
Det moderata befinner sig nämligen mittemellan alltsammans. Mellan det politiskt liberala och konservativa. Mellan det individuella och det kollektiva. Ja, till och med mellan det politiska och opolitiska. Med den saken sagd förstår man att det sällan finns några helt självklara svar för den moderata idétraditionen. Denna egenartade position i den politiska floran banar vägen för den moderata idétraditionens främsta vapen och lika säkert dess största last – tvivel.
Tvivel är något som skiljer de moderata från liberaler och socialister. Moderata tror nämligen att politiska system vare sig bör eller kan omvandla människan till något hon inte är. Därför blir de i någon mening opolitiska och vänder sig såväl mot socialdemokratins sociala ingenjörskonst som nyliberalismens fixering vid den nyttomaximerande människan. Snarare anser de moderata att människan är ofullkomlig, därför kommer hon aldrig kunna finna några slutgiltiga lösningar på mänsklighetens existentiella dilemman. Om det nu finns några lösningar, finner vi dem troligen inom oss själva eller åtminstone utanför partipolitiken och därför kan man betrakta den moderata idétraditionen som en antiutopisk motståndare av politisk religiositet.
”Var och en ska helt enkelt få bli salig på sin egen fason”, för att fritt citera en gammal preussisk upplysningsmonark. Ett passande citat eftersom det moderata är starkt förenat med den klassiska humanismen. Det vill säga tron på att människans mening är att växa genom bildning och hårt arbete, inte för att förbättra samhället utan för att själv bli salig, eller lycklig om man så vill. Det är ryggraden i den individualistiska, frihetliga och liberala anda som utgör en bärande del av den moderata idétraditionen.
Samtidigt springer man här på den moderata paradoxen, för detta opolitiska drag innebär knappast att man förhåller sig nihilistiskt eller egoistiskt till sin omvärld. Den moderata idétraditionen är mån om människans värderingar, sammanhang och traditioner. Dels för att vi alltid kommer vara präglade av vår bakgrund och dels för att människan är en del av ett större historiskt sammanhang, vilket innebär att man har ett ansvar för att lämna efter sig en värld som är bättre än den man en gång föddes till. Det är idétraditionens konservativa element som kompletterar det moderata värnandet av individens frihet och oberoende.
Tvivlen, humanismen och sammanhangen utgör alltså grunddragen i tidningens syn på den moderata idétraditionen. Precis som nämndes tidigare blir tvivlen inte bara dess styrka utan också dess svaghet. Motståndet till politiska utopier gör nämligen den moderata idétraditionen cynisk inför partipolitiken och därmed blir den ofta oförmögen att mobilisera sig politiskt.
Därför kommer det moderata oftast till liv utanför partipolitiken. Inte minst bland landsbygdens skärgårdsstäder och lantbrukarsamhällen, helt enkelt i våra hemtrakter. Svaret på varför Tjustborna gör bäst i att bli saliga på egen fason blir ämnet för nästa lördagskolumn och ger oss troligen ett mer helgjutet svar på frågan om vad som utgör kärnan i tidningens politiska tradition.