Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av de senaste nyheterna från den krisande socialdemokratin är att Berit Andnor ska leda valberedningens arbete att finna en ny partiledare. Det har varit ett stort fokus på efterträdardiskussionen - och det är säkert både naturligt och behövligt. Men kanske glöms politiken bort en smula?Krisen för Socialdemokraterna är inte bara förorsakad av partiet självt, dess medlemmar och aktiva politiker. Krisen är också framburen av partiets konkurrenter som på ett helt annat vis än tidigare lyckats utmana och deras politiska självförtroende har vuxit allt efter som. Det gäller Miljöpartiet och Sverigedemokraterna men framförallt Alliansen.De borgerliga partierna lyckades i mitten av förrförra mandatperioden med något som tidigare knappast skulle vara möjligt. Inom partierna finns tydliga skillnader, sakpolitiska och ideologiska - dessa ska varken glömmas bort eller förringas. Men partierna såg en potential i den gemensamma riktningen mot ett frihetligare Sverige och behovet av att att upprätta arbetets status. Partierna tonade ner kritiken av varandra och beslöt i stället att satsa ihop. Det samverkansprojekt som socialdemokratin, eller åtminstone Mona Sahlin, ville ha med Miljöpartiet skulle kunna ha inneburit något motsvarande. I det projektet fanns delar som skulle kunna bli politiskt spännande och nytänkande. Det fanns en idépolitisk motivering i det samarbetet. När Vänsterpartiet kom in i projektet förvandlades samarbetet till ett trixande för att hitta minsta gemensamma nämnare, där det med all önskvärd tydlighet framgick att alla i själva verket inte slöt upp bakom överenskommelserna och att någon hade en annan agenda samtidigt. Det rödgröna samarbetet blev inte en vänsterpolitisk motsvarighet till Alliansen utan bara en plattform för att nå målet om makten.I och med detta framstod de rödgröna precis så som Socialdemokraterna under årtionden anklagat borgerligheten att vara - splittrade och inte samspelta, inkapabla att inneha makten och omöjliga som företrädare för landet.Genom Alliansen har socialdemokratin fått en reell konkurrent om makten i landet. Det är tydligt att Socialdemokraterna togs på sängen och underskattade Alliansen. S trodde varken att de skulle klara av att axla regeringsmanteln, hålla ihop eller att väljarna skulle ge Alliansen förtroendet både en och två gånger.När Socialdemokraterna tittar ut från sin position måste rörelsen på ena sidan förhålla sig till Alliansen som en seriös konkurrent om makten, till Moderaternas centerpolitik och till att Miljöpartiet har blivit allt duktigare på att profilera sig som stadsbornas vänsterliberala kraft. På andra sidan häckar populisterna i Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna med lockande rop om enkla svar på svåra frågor.Väljer S att vandra åt den politiska mitten kan partiet givetvis bli en konkurrent till de borgerliga och MP, men samtidigt riskerar partiet att tappa väljare till både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Blir det en vänstergir vid kongressen lär både allianspartierna och Miljöpartiet vädra morgonluft. Konkurrenternas självförtroende har blivit allt större i takt med att S-krisen vuxit. Och det självförtroendet växer än.
