Röstar folket inför blinda politiker?

Vad hade de österrikiska politikerna trott? Att allt skulle fortsätta som vanligt och att populisternas röstetal skulle minska efter att de stora etablerade partiernas koalition kollapsade? Det frågar sig VT:s politiske redaktör Ola Mårtensson i dagens kolumn.

Partiledarna för FPÖ och BZÖ, Heinz Christian Strache och Jörg Haider under valkampens slutskede.                                                                                            Foto: Scanpix

Partiledarna för FPÖ och BZÖ, Heinz Christian Strache och Jörg Haider under valkampens slutskede. Foto: Scanpix

Foto: Hans Punz

Västervik2008-10-01 00:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utvecklingen på den internationella finansscenen har gjort att valresultatet från Österrike kommit i skymundan. Hade inte finansoron varit så påtaglig dessa dagar, hade många av de svenska ledarsidorna förfasats över resultatet. För så reagerar den politiskt korrekte. Usch och fy. Hur kan väljarna i landet som fostrade Adolf Hitler gå man ur huse och rösta på högerextremister? Högerextremister, eller yttersta högern - ett märkligt begrepp, för övrigt. Den borgerliga Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet kallar de bägge populistpartierna i Österrike för nationalpopulister. Ett bra begrepp. För extremhöger - vad är det egentligen? Nyliberalism? Nykonservatism? Populism? Främlingsfientlighet? Nåväl, åter till Österrike. Partierna som under många år rönt stora framgångar runt om i Europa, alltifrån Österrikiska frihetspartiet FPÖ och Dansk folkeparti till tyska vänsterpartiet Die Linke, har något gemensamt: De slår ifrån ett underläge upp mot det politiska etablissemanget och frågor som förknippas med etablissemanget. Dessa partiers framgångar är tecken på att något i den förda politiken är fel eller på att de som för politiken är fel ute. En stor politisk fråga som uppfattas vara etablissemangets och elitens är Europasamarbetet. Extra trist är det eftersom det var de gamla eliterna i respektive länder som gick ut i krig mot varandra. EU och dess föregångare har som syfte att förhindra en upprepning. EU skulle kunna vara folkets projekt om det hanterats på ett annat vis. Ett mycket talande, men inte unikt, exempel på maktens arrogans: I somras, efter irländarnas nej till Lissabonfordraget, menade ledande politiker i Europa att det bara var att ordna en ny folkomröstning i vilken irländarna skulle rösta "rätt". Bristen på tillräcklig kunskap om fördraget förklarade nejet, menade dessa. Lägg därtill tal om allt större överstatlighet och oro över att EU-systemet ska bli ännu bräckligare om Turkiet släpps in i gemenskapen. Ju fler arroganta "folkfientliga" utspel från politiker och strävanden mot ökad överstatlighet, desto mindre förtroende får unionen. Politikerna från de etablerade partierna måste börja lyssna på vilket Europa väljarna vill ha. Det handlar inte om att baxa igenom fördrag efter fördrag i parlamenten och vid valen hoppas att väljarna glömt bort vad politikerna gjort. När 30 procent av de österrikiska väljarna verkligen tar steget och röstar emot etablissemangets koalition är det en signal att verkligen ta på allvar. Inte bara de förlorande partierna konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ, utan alla européer och i synnerhet våra politiker. När de österrikiska politikerna sätter sig ner för att nå en regeringskonstellation som förhoppningsvis ska blir mer stabil än den nyss avgångna är det viktigt att ta intryck av vad som skedde i valet. Att sluta sig samman och bilda en storkoalition igen - trots att den förra havererat i förtid och dessutom förlorade väljarmassor till nationalpopulisternas två partier, är ingen lösning. Det finns anledning för de konservativa att hålla dörren öppen för FPÖ, och att eventuellt samarbeta med Haiders parti, BZÖ, Österrikiska framtidsförbundet, i en konstellation liknande den i Danmark. Samarbetet fungerade trots allt tämligen bra sist. Några rykten cirkulerar om att den tidigare kanslern Wolfgang Schussel sitter och väntar i kulisserna på att få göra comeback på den politiska scenen med sitt gamla vinnarkoncept. Som jag skrev i gårdagens ledare - när populisterna tvingas ta ansvar förändras politik och retorik. Försätter ÖVP och SPÖ nationalpopulisterna i FPÖ och BZÖ i fortsatt opposition, och misslyckas med att hålla ihop regeringskoalitionen kommer populisternas röstetal med största sannolikhet förökas ännu mer vid nästa val. I en tid som vår när människor ängslas över den finansiella krisen, över klåfingriga politiker, EU-byråkrati och arbetslöshet är det vettigt att stanna upp och reflektera. Tydliga politiska alternativ och lyhördhet inför Europas folk - det är vad politiken behöver, i Wien såväl som i Dublin och Stockholm.
Kolumnen
Ola Mårtensson