Den kurdiska frågan har åter klättrat högt upp på dagordningen i Mellanöstern. Tyvärr inte för att den skulle vara närmare ett svar, utan därför att läget tycks ännu mera komplicerat än förr. Länge var mönstret att staterna förtryckte sina egna kurder och uppviglade grannens.
Våldet har ökat i Turkiet, med blodspillan i sydöst och attentat på andra håll. Det är lika illa som på 90-talet, innan Turkiet pressade Syrien att sluta stödja terroriststämplade PKK.
Försöken på 00-talet att finna en förhandlingslösning verkar ha brutit samman.
I Irak riskerar överenskommelsen mellan det sedan början av 90-talet självstyrande kurdiska området i norr och centralregeringen i Bagdad vara på väg att kollapsa. Man grälar om gränser, ekonomiska resurser - oljan - på ett sätt som visar att det saknas en gemensam föreställning om vad Irak är.
Och nu tillkommer kurderna i Syrien. Assadregeringen har i praktiken lämnat över kontrollen över gränstrakterna i nordöst till olika kurdiska grupper, varav den militärt starkaste sägs vara lierad med turkiska PKK. Syriens kurder, länge diskriminerade av den arabnationalistiska regimen, verkar just nu inte redo att stödja vare sig regimen eller rebellerna, utan garderar sig för alla eventualiteter.
Det är bara från nordvästligaste hörnet av Iran, också det en del av kurdernas historiska bosättningsområde, inga alarmistiska nyheter nått ut internationellt. Men det kan bero på att regimen i Teheran framgångsrikt trycker ned den inhemska kurdiska opposition som länge krävt ökat självstyre.
Däremot kan man vara säker på att Iran stödjer de kurdiska PKK-extremisterna i Turkiet, nu när relationerna med regeringen i Ankara är dåliga på grund av att Turkiet, tillsammans med Saudiarabien och Qatar, är den regionala aktör som mest energiskt verkar för en regimförändring i Damaskus, Irans bundsförvant.
Om Irans gräns länge varit ganska stabil, mot det ottomanska väldet och sedan mot Turkiet, är gränserna längre västerut till stor del ett resultat brittisk och fransk inblandning vid tiden för första världskriget. Gränserna drogs för att tillgodose Paris och Londons politiska och ekonomiska intressen, och i någon mån deras lokala bundsförvanters. Var kurderna hamnade brydde man sig inte om. De hade ju genom historien funnit sig mer eller mindre väl tillrätta i andras välden. De hade aldrig haft ett eget land.
Så vill Ankara, Teheran, Bagdad och Damaskus att det ska förbli.
Åtminstone om detta är de överens.
Men för att skydda den egna politiska makten har Bagdad och Damaskus tvingats göra eftergifter för kurderna. Förhoppningen är väl att eftergifterna småningom ska kunna dras tillbaka, i den (arabiska) centralmaktens intresse.
Men det är inte så säkert att det går, enligt optimisterna därför att demokratin sprider sig, enligt pessimisterna därför att kaos hotar när Iraks och Syriens existens som stater står på spel.
För det finns de som spår att etablerade statliga aktörer håller på att tappa greppet, och att det som händer med kurderna är ett förebud om en omritning av Mellanösterns karta.