DEBATT: Realpolitik med snabba växlingar

Carl-Erik Bladh, Gamleby, är filosofie magister i bland annat historia och statsvetenskap. Det här är andra delen i ämnet. Den första publicerades i går.Klassisk realpolitik kännetecknas av snabba växlingar av bundsförvanter. Ofta är och har de inte varit väl genomtänkta beträffande de politiska följderna. Av rädsla för kommunistiskt inflytande i Latinamerika fann USA det förenligt med sina intressen att stödja reaktionära regimer. Alltsedan Monroedoktrinen 1823 har USA dessutom betraktat Latinamerika som sin intressesfär. De sovjetiska ledarna med maktpolitiska ambitioner att nå inflytande i Latinamerika gav aktivt ge stöd åt revolutionära rörelser i denna region.
Under kriget mellan Irak och Iran under 1980-talet gav USA tillsammans med Tyskland och Frankrike omfattande militär hjälp till Iraks diktator Saddam Hussein i hans kamp mot Iran vars strängt islamistiska inflytande i regionen dessa länder fruktade. När Saddam visade sitt rätta ansikte genom Kuwaitinvasionen 1990 blev Irak huvudmotståndaren. Rädslan för iransk dominans i Mellanösternregionen medförde att Bush den äldre -administrationen föredrog att inte fullfölja segern genom att avsätta Saddam då Irakbetraktades som en viktig buffert mot Iran. Händelserna den 11 september 2001 medförde en total omsvängning av den amerikanska utrikespolitiken.

Efter Sovjets invasion i Afghanistan 1979 gav USA omfattande hjälp till de antikommunistiska strängt religiösa talibanerna. De överraskande attackerna mot själva USA den 11 september 2001 gjorde den militanta islamismen förkroppsligad av de tidigare USA- stödda talibanerna till huvudmotståndare. Händelseutvecklingen ledde sedan fram till den illa planerade Irakinvasionen 2003.
Förhållandena i dagens olje- och gasrika Mellanöstern med Irakhändelserna i blickpunkten gör att USA av rädsla för starkt iranskt inflytande i regionen nu avser att ge militär hjälp till de auktoritärt styrda sunnimuslimska Saudiarabien, Egypten, Kuweit och de mindre gulfstaterna. Dessa i sin tur delar USA:s rädsla för att det shiitiskt islamskt styrda Iran skall få dominerande inflytande över hela Mellanöstern. Israel blir därför ett mindre irritationsmoment kanske rent av en bundsförvant mot den framväxande iranska regionala stormakten.

Rysslands ledare vill återskapa sitt efter Sovjetunionens fall förlorade stora inflytande inom världspolitiken. Som medel används de stora olje- och gastillgångarna som ger landet politiskt inflytande särskilt inom närliggande områden i både Europa och Asien. President Putin har nyligen träffat avtal med de auktoritära ledarna i Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan att deras till Europa planerade gas- och oljeledningar skall dras genom Ryssland för att på så sätt hindra eller minska den planerade energitillförseln till Europa genom Turkiet. Genom att dra den nordliga ledningen genom Östersjön istället för genom de baltiska länderna kan Ryssland genom ekonomiska åtstramningar påverka de baltiska ländernas politik. Liknande åtgärder har redan tillämpats mot Ukraina och Vitryssland. Så länge som Europa är starkt beroende av fossila bränslen är det ofrånkomligt att Ryssland får en del inflytande över europeisk politik.

Att realpolitiken bestämmer staternas utrikespolitik och som en följd därav ofta även deras inrikespolitik är inget nytt. Detta faktum kan vi följa genom hela statsbildningarnas historia.

Debatt: Realpolitik med snabba växlingar