Vinter-OS i Sotji har kallats märkessaken under Putins tredje mandatperiod som Rysslands president.
Arrangörerna har beskrivit spelen som ett sätt att presentera en positiv bild av Ryssland för omvärlden.
Om Sotji, trots diverse skönhetsfläckar, fungerat i detta syfte gäller det inte Putins agerande i grannskapet, där utvecklingen i Ukraina kastat en skugga över Rysslands anseende.
Ukraina har sina speciella problem, men inte har det underlättat att Kreml genom hela krisen i ord och handling demonstrerat ovilja att acceptera dess självbestämmande och, lika grundläggande, ukrainarnas önskan om demokrati och rättsstat. Det vill säga, en anknytning till EU.
Om och om igen sedan 90-talet har väst försökt övertyga Moskva om att det som i ett kallakrigsperspektiv skulle kallas en seger för ena sidan och en förlust för den andra i själva verket kan vara en seger för båda. Men Moskva behärskas, som Carl Bildt sade i regeringens utrikespolitiska deklaration, av nollsummetänkande. Det kan inte finnas mer än en högst på prispallen.
Den situationen lär bestå. Visserligen spekulerades det mot bakgrund av demokratirörelsens protester, före och efter Putins återval 2012, att han inte skulle sitta tiden ut. Men för närvarande är läget stabilt, på Putins villkor.
Så det finns plats för nya projekt, efter Sotji.
Om en ny kandidatur 2018 har Putin sagt att frågan är för tidigt väckt, men att han inte utesluter det.
Skulle Putin omväljas 2018 får han tillfälle att välkomna till en idrottsfest av snarast större globalt intresse än vinter-OS. För i juni och juli är det fotbolls-VM, i städer över hela europeiska Ryssland, inklusive Sotji.
Frågan är vilket Ryssland som då kommer att visas upp för världen. Ett svar blir Putins hantering av Eurasiatiska unionen, det projekt han vill ha Ukraina med i.
Tanken är att denna union ska ge Moskva ledarrollen i ett block starkt nog att mäta sig med grannarna USA, Kina, Japan, och EU-Europa.
Unionen har av Lilia Shevtsova på Carnegie Moscow Center kallats ”en postsovjetisk arkipelag, i vilken auktoritära ledare använder varandra för att bevara sin makt”.
Ekonomen Anders Åslund, kännare av de postsovjetiska ekonomierna, kallar unionen Putins plan ett ”neoimperialistiskt hål”, i vilket Ryssland gräver ner sig ”allt djupare”.
Inte heller de tilltänkta medlemmarna är särskilt intresserade. Korrumperade diktatorer månar ju om sin självständighet. Och Putins vänner borta i Peking är svala inför Moskvas försök att hävda sig i dess nya revir i tidigare sovjetiska Centralasien, .
I Ryssland minskar befolkningen, tillväxten är alldeles för låg för att bekosta nya satsningar på infrastruktur, statens tillgångar försnillas, enskilda och privata företag plågas av byråkrati och korruption.
Så det borde finnas viktigare projekt för Putin än att fånga in Ukraina i en union ingen annan egentligen vill ha.