Protestparti som inte behöver ta ansvar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns en ytlig likhet med Danmark. Där var det Mogens Glistrups Fremskridtsparti som tillsammans med ett socialdemokratiskt utbrytarparti tog nästan en fjärdedel av rösterna på bekostnad av etablerade socialistiska och borgerliga partier.
I Norge har fremskrittspartiet, frp, nått upp en bra bit över 30 procent och distanserat arbeiderpartiet, ap, vars ledare Jens Stoltenberg är statsminister.
I stortingsvalet i september 2005 fick frp 22,1 procent, ap 32,7, höyre (de norska moderaterna) 14,1, sosialistisk venstre, sv, 6,8, kristelig folkepartiet 6,8, senterpartiet 6,5 och liberala venstre 5,9.
Fremskrittspartiet är en partibildning det inte finns någon direkt motsvarighet till i något annat nordiskt land. Dess namne i Danmark har försvunnit ur maktspelet. Pia Kjaersgaard tog över och förvaltar under namnet dansk folkeparti det hon prioriterar.
Även norska frp har nationella och framförallt personliga särdrag. Mångårige partiledaren Carl I Hagen har varit en förutsättning för partiets överlevnad.
Norge har nu en majoritetsregering av ap, sv och sentern. Samarbetet verkar fungera. Inget tyder nu på en spricka före valet 2009 av det slag som betytt regeringsombildningar tidigare, mellan valen. Nyval finns inte i den norska grundlagen.
Inför valet i fjol accepterade Norges socialdemokrater till sist att de inte längre är ett 40+-procentparti, utan i bästa fall ett 30+-parti. Slutsatsen drogs att det då är bättre att ha ett fast regeringssamarbete med andra partier och inte bara ha dem som stöd i stortinget.
Frp har varit uppe och nosat förr på 30 procent, för att sedan falla tillbaka. Partiet har tagit väljarandelar både från vänster och höger, men fungerar i dag främst som kommunicerande kärl med höyre. Frp:s seger i fjol skedde främst på bekostnad av höyre. Utvecklingen har fortsatt. Efter ett historiskt valnederlag noterar höyre det sämsta resultatet i mannaminne i en opinionsmätning, under tio procent.
Erna Solberg, partiledare sedan 2004, torde dock inte behöva se sig om efter nytt jobb genast. Hennes parti vill ogärna åter till den tid då höyre uppfattades avverka partiledare som på löpande band. Hon lär få en frist åtminstone fram till kommunalvalet 2007.
Därmed kan frp sägas fira sina opinionsmässiga triumfer i ett tomrum, även om det känns bra inför partikongressen i maj, då veteranen Carl I Hagen skall avgå som partiledare och ersättas av Siv Jenssen. Hagen är vice talman i stortinget men har sagt att han inte ställer upp i valet 2009. Siv Jenssen anses ha klarat sig väl. Partiet har 22 000 medlemmar och ett par tusen folkvalda och trogna väljare.
Det är alltså möjligt att protestpartiet känt för sina maktkamper och skandaler skulle kunna bli Norges ledande borgerliga parti.
Men man tycks inte själv veta om man vill ta ansvar eller ej. Under den förra mandatperioden kom den borgerliga minoritetsregeringen en gång överens om budgeten med ap och tre gånger med frp. I det senare fallet betonade frp före uppgörelsen hur överens man var med sina borgerliga bröder. Efteråt ville man tala mest om skillnaderna.
Frp och vänstersocialistiska sv har genom åren profiterat på att de inte suttit i regeringen, med verkligt ansvar. När det i fjol blev klart att sv tänkte gå med i en ap-ledd regeringen gick partiet back i valet. Siffrorna har varit dåliga även därefter, när partiledaren Kristin Halvorsen som finansminister demonstrerat en hittills oanad insikt om värdet av balans i ekonomin.
Kanske skulle norsk politik må väl av en tid i regeringen även för fremskrittspartiet. (SNB)
UTRIKES
Bo Ture Larsson