Rättsväsendets totala anslag i statsbudgeten 2011 är 36,7 miljarder. Av dessa pengar får åklagarmyndigheten och domstolarna knappt 6 miljarder. Det är strax under 0,2 procent av Sveriges BNP. Tillskotten i budgeten jämfört 2010 handlar om 140 miljoner, det vill säga drygt 2 procent eller knappt inflationsjustering med andra ord.
Detta är inte automatiskt ett problem. Om en offentlig verksamhet fungerar finns det ingen anledning att öka dess anslag. Om den fungerar illa kanske man till och med skall minska eller ta bort anslagen.
Men i just detta fall är det ett problem. Domstolarna hinner nämligen inte med sina arbetsuppgifter.
Konsekvenserna är att väntetiden på rättegång och dom blir allt längre. Det är ett problem för rättsäkerheten och för den enskilde individen. När det gäller rättssäkerhet handlar det om att långa väntetider försämrar vittnenas minnesbilder.
När det gäller den enskilde individen innebär ofta väntan på rättegång att livet blir osäkert. Det gäller både eventuella förövare och offer.
Men i stället för att öka resurserna till rättsväsendet föreslår den så kallade Målutredningen att rättssäkerheten skall ytterligare urholkas genom utökade krav på så kallade prövningstillstånd. I praktiken innebär det minskade möjligheter att få en dom överprövad i en högre rättsinstans.
Och möjligheten att överklaga är absolut central för ett samhälles rättssäkerhet. Anledningen är inte huvudsakligen att den dömde har en chans att få en annan bedömning i högre instans. Anledningen är till stor del att möjligheten att bli överprövad får de lägre instanserna att hålla sig skärpta och göra sitt bästa.
Att minska medborgarnas möjligheter att överklaga drabbar därför deras möjligheter att få ytterligare en prövning samtidigt som det påverkar kvaliteten i den enda prövning de faktiskt får.
Det handlar om att man faktiskt vill spara bort en del av det mest väsenliga i ett rättssamhälle, nämligen möjligheten att få en dom överprövad.
Förhoppningsvis lyssnar Beatrice Ask och regeringen på den kritik som har riktats mot Målutredningen. Rättsväsendet borde få mer pengar, inte tvingas till besparingar.
Här talar vi nämligen om kärnverksamhet.
Det finns dessutom pengar som används enormt mycket sämre. Kostnaden för den så kallade jämställdhetsbonusen, en manipulativ åtgärd som ingen väljare har frågat efter, kostar till exempel kring 250 miljoner per år. Inom rättsväsendet kan man omfördela från polisen som uppenbarligen har blivit sämre - i vilket fall inte bättre - av de extrapengar de fått.
Och sammantaget kan man konstatera att rättsväsendet totalt kostar i runda slängar en dryg procent av BNP. De flesta av oss lever nog i illusionen att statens viktigaste uppgift alla kategorier får mer än en spottstyver. Det borde finnas möjligheter att prioritera annorlunda i en total offentlig budget som tar nästan 50 procent av BNP.