Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På natten mellan den 10 och 11 februari 2007 dog min far i huset hemma i Oxie utanför Malmö, 69 år gammal. Drygt fyra år av kamp mot cancern var över. Omgiven av familjen och en sjuksköterska somnade far in och bort från oss och vaknade förhoppningsvis samtidigt upp i ett gryningslandskap någon annanstans. Så berättade han att han såg döden, när vi talade om det oundvikliga.Tre år har gått av enorm saknad. Fortfarande kan jag känna en iver att vilja berätta för honom om händelser jag varit med om, om människor jag träffat och om nya utmaningar jag givit mig in i, om glädje, sorg, besvikelse och förväntningar. Men en bråkdel av en sekund efter att den ivriga tanken uppenbarat sig, inser jag att det inte går. Aldrig.Efter att far insjuknat första gången under hösten 2002, blivit opererad och rehabiliterad var han nästintill återställd. Men cancern återkom och under hans sista halvår i livet började vi förstå att han inte hade så lång tid kvar hos oss. Och det var då jag för första gången bekantade mig med begreppet palliativ vård - vård i livets slutskede och insåg hur avgörande den är för den döende och för omgivningen.Under de sista två månaderna av min fars liv blev hans vårdbehov allt större. Tillsammans med familjen gjorde hemsjukvårdande sköterskor, doktor och hospice på UMAS i Malmö allt för att han skulle få det så bra som möjligt. Hemvårdsenheten gjorde också den övriga familjens liv lugnare och tryggare både praktiskt med hjälpmedel och med samtal och råd. Kvaliteten på vården i livets slutskede är ett viktigt mått på hur värdig vården som ges är. Livets slut ser inte bara olika ut för olika människor, det infaller också vid helt olika tillfällen. Somliga är barn, andra mitt i karriären och andra äldre. Och beroende på tillfälle, inställning, livsstil och livsval har vi olika önskemål. Somliga vill omges av andra, andra vill vara ensamma. Somliga kan vara hemma, andra måste vårdas på sjukhus. Under den senaste veckan har det utbrutit en diskussion som verkligen inte är värdig den seriösa debatt som borde omgärda frågan om hur den palliativa vården ska utvecklas kring hemsjukvård, egna enheter och kompetenser.Vänstermajoriteten vill satsa på den palliativa vården och har pratat om det sedan 2007. En omfattande förändring av förutsättningarna? Nej då. Några rum ska målas om, lite nya möbler och en och annan tv är vad som gäller. Och kompetensutveckling för sjuksköterskor kring palliativ vård. Det är vad som utlovas. Det är en droppe i havet. Vad som borde göras är, precis som specialistsjuksköterskan Ylva Åselkus säger till VT, att ta ett helhetsgrepp om patient och anhöriga. När borgarna pressade Lena Segerberg (S) vid landstingsmötet sköt hon också på framtidsdebatten om den palliativa vårdens utveckling. Sjukhusombyggnaden ska först bli klar. Sen ska det snackas. Och sen ska det utredas och därefter ska det eventuellt satsas. Vad pratar vi? Fem år? Tio år? Jag menar, tar det tre år att komma fram till att måla om några rum, lär det ta väldigt lång tid för att komma från ord till handling för exempelvis en separat palliativ enhet.Börja prata visioner redan nu. Och, landstingspolitiker, för debatten seriöst. Det går inte att som Eva-Lena Fungmark (C) från landstingsfullmäktiges talarstol stå och tala om att "många ligger och dör på en brits i ett behandlingsrum", om man inte kan peka på ett enda konkret exempel. Så blir politik populism. Så skapas inget förtroende.Frågan om den palliativa vården gäller livet precis innan döden. Låter det dramatiskt? Jag lovar - det är det.
