Svenska språket har svårt med tilltal och titlar. Till skillnad från USA. Där är det lätt som en plätt, med ”you” och hövlighetsord som Mr och Sir, Mrs, Miss, Ms och Madam (Ma’am). Men även amerikaner kan råka i bryderi.
Exempelvis i fråga om hur man tilltalar en tidigare president.
En övning i detta bjöds USA 25 april. På plats vid Southern Methodist University i Dallas fanns då president Barack Obama, Jimmy Carter (1977-1981), George H. W. Bush (1989-1993) och Bill Clinton (1993-2001).
Samt huvudpersonen, Clintons årsbroder George W. Bush, president 2001-2009.
Anledningen till uppbådet, med gäster från Tony Blair till Silvio Berlusconi, var invigningen av ett bibliotek och museum vars syfte är att berätta om Bushs tid i Vita huset.
USA:s expresidenter brukar bygga sig monument av detta slag, för att påverka historieskrivningen.
Bush tycks ha haft lätt att finna bidragsgivare. 500 miljoner dollar har samlats in.
Mot slutet av sin tid som president var Bush nere i 25-30 procent i förtroendemätningarna. Nu ligger han i jämnhöjd med Obama, en bit under 50 procent.
Detta ger stoff till debatt om hur man bör betygsätta Bush som president. Det påpekas att Obama i hög grad fullföljer Bushs politik eller tvingas hantera följderna av den.
Frånsett Carter, som i Dallas sa något opassande om att Bush kanske aldrig borde ha blivit president, med tanke på krånglet vid rösträkningen i valet 2000, så blev tillställningen en orgie i hövlighet.
Carter lovordade Bush för hans kamp mot aids i Afrika. Bush senior, i rullstol, dolde tillbörligt sin stolthet över sonen som till skillnad från honom själv blev omvald. Clinton, som hunnit bli som en del av familjen Bush, flödade över av lovord och vänliga skämtsamheter.
Och Obama, lika föraktad av USA:s höger som Bush var och är av vänstern, undvek helt de svåra frågorna om USA:s säkerhet och ekonomi. I stället hyllade han Bush: ”Den som känner honom tycker om honom. Han är en god människa.”
Bush talade själv om det som varit, om att historien inte kommer att ge honom rätt i allt men slå fast att han förblev trogen sin övertygelse om betydelsen av att sprida frihet, demokrati och att bekämpa nöden i världen.
Amerikanerna gillar manifestationer av nationell samling, som i Dallas. Split och splittring hör vardagen till. Högtiderna behövs för att klara det svåra. Här visade presidenterna upp sig som goda idrottsmän, redo att visa sin uppskattning av varandra.
Lagidrotten, dess språk och kultur, betyder mycket för politiken i USA, som slipper det europeiska fenomenet, huliganism. Kanske är en orsak att presidenterna föregår med gott exempel i sin speciella gren.
Fast de politiska firmorna gick förstås igång på Dallasträffen, med vild kritik av deltagarna. Den enda som verkar ha klarat sig undan är Bush senior.
Han som borde ha blivit återvald.