Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska socialdemokratin föddes i ett Sverige som såg mycket annorlunda ut än dagens. Många av socialdemokratins mål och visioner har blivit verklighet och dessutom hunnit bli omoderna. Människor har levt och verkat i olika epoker och har hittat nya och annorlunda svar på hur ett gott samhälle ska se ut och vilka de bärande idéerna ska vara. En lördag, när valrörelsen var som mest intensiv tidigt i höstas, stod nästan alla partier på Spötorget här i Västervik och kampanjade. Högst av alla hördes de mest nostalgiska - Socialisterna, de som tror att 1800-talets socialdemokratiska världsbild kan locka väljare också på 2010-talet. Bakom Socialisternas banderoller och megafoner stod Socialdemokraterna vid sin nötta kampanjhusvagn. Kontrasten var tydlig. Den gamla trötta arbetarrörelsen som vill förnya sig och sitt budskap, men inte hittat formen å ena sidan. En ny rörelse med unga, kaxiga och passionerade nostalgiker som drömmer rosenkantade drömmar om uppror och arbetarhjältar å den andra.För Johannes Regell och Socialisterna är världen enkel - det är kamp mot fienden och det är nej till allt som alla andra är för. Vad socialdemokratin vet är att Regells världsbild inte håller - varken sakpolitiskt eller som väljarmagnet. Däremot famlar socialdemokratin efter ett nytt sätt att förpacka sitt politiska innehåll. Men det är inte det största problemet - det är att de inte är säkra på vad förpackningen ska innehålla.En tid före S-kongressen, där Mona Sahlins efterträdare ska väljas, ska partiets valanalys presenteras. Det dokumentet kommer troligtvis att peka ut i vilken riktning det socialdemokratiska partiet kommer att utvecklas under den närmsta tiden.Socialdemokratin har genom tiderna givit sken av att stå för stabilitet, trygghet och pragmatism - de starka ledarna har signalerat just detta. Men inför valet fallerade bilden av den stabila kolossen. Som när Sahlins försök att bilda valallians med enbart Miljöpartiet kördes över av traditionalister från facken eller när industrisossar inte trivdes med antikärnkraftspolitikerna i Miljöpartiet, eller när feminismen lockade storstadsbor men inte var lika självklar på landsbygden. Och när kritik av jobbskatteavdrag har följts av ett accepterande och så vidare. Inte har det blivit bättre efter valet, när partiet presenterat förslag som bara några veckor senare sågats av de ansvariga.Av valresultatet att döma verkar väljarna gå mot mitten. Borgerligheten och Miljöpartiet lockar helt uppenbart väljare från grupper som tidigare i högre grad röstade på Socialdemokraterna. Med den vetskapen vore det ganska obegripligt om Socialdemokraterna framöver kommer att verka för höjda skatter, nya skatter och avskaffade jobbskatteavdrag. Eller att S vill göra det svårare att starta friskolor och företag och förespråka ett större offentligt engagemang i sådant som kan skötas av privatpersoner, företag eller organisationer. Men nu är det den stora socialdemokratiska rörelsen vi talar om, inget är givet - nu är det maktkamp. Maktblocken och intressegrupperna inom rörelsen är starka. Den överhängande frågan borde vara: Rörelsens eller väljarnas - vems intressen är de viktigaste i reformeringen av politiken? För en socialdemokrati som vill vara en angelägenhet i framtiden är svaret enkelt.
