Påven i praktiken

Västervik2013-03-22 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Långt innan president George W. Bush 19 mars 2003 meddelade att ett militärt anfall inletts för att befria världen från Saddam Hussein var påven Johannes Paulus krigsmotståndare.

Två dagar innan ”USA:s och allierade styrkor” angrep hävdade påven att det fortfarande fanns tid för förhandlingar.

Tio år senare vet USA alltjämt inte om kriget var värt priset. I dagsläget, som det nu ser ut i och kring Irak, är det inte så. Det kan vara annorlunda om ytterligare tio år.

Till skillnad från många andra föll det varken Johannes Paulus eller hans efterträdare in att syrligt kommentera: ”Vad var det jag sa?”.

Påven är ju van vid att man inte lyssnar, oavsett om det gäller sexualmoral eller krig och fred.

Det må vara tråkigt, men betyder egentligen ingenting när man anser sig stå för Sanningen. Handlar det om Gud blir det bara alltför futtigt att ägna sig åt gammalt groll.

2010 kallade ärkebiskopen av Buenos Aires det för ”krig mot Gud” när Argentina gav homosexuella rätt till äktenskap och adoption.

2013 hälsade han, nu i egenskap av påven Franciscus, med ett vänligt leende på Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchner som kommit till Rom för att hedra sin landsman inför installationen.

Franciskus säger att kyrkan har en andlig och inte en politisk natur. Men nog handlar det väldigt mycket om politik.

Stalin avfärdade en gång påven med frågan om hur många divisioner denne förfogar över. Men kyrkan kan, när den känns trovärdig utöva det som kallas ”mjuk makt”.

1979 besökte förrförre påven sitt hemland Polen och möttes av miljoner. Vatikanens bank var med om att finansiera fack- och frihetsrörelsen Solidaritet. Det dröjde tio år, men sedan rasade diktaturen. Blygsamt sade påven att trädet redan var ruttet – han hade bara gett det en ordentlig skakning.

Rom predikar inte pacifism. Det finns ”rättfärdiga krig”. Villkoren är att kriget är en sista utväg, har en rimlig chans till framgång och att det lidande som åsamkas människor måste kunna bedömas bli mindre än om man inget gör.

Påven ansåg inte att angreppet på Irak 2003 var rättfärdigt. Trots FN-godkännande gällde enligt påven denna bedömning även angreppet 1991 för att befria Kuwait som ockuperats året innan av Saddam Hussein.

Vanligare än sådana tydliga och därmed kontroversiella politiska ställningstaganden är att påven uttrycker fromma förhoppningar om fred, som i fallet Libyen 2011 och nu Syrien.

Med sitt tal om fattig kyrka för de fattiga verkar påven Franciscus vilja samla sin flock kring något positivt och därmed underlätta hanteringen av kyrkans problem inåt och utåt.

Det fungerar även väl med ett förlåtande sinnelag. Efter 2003 utvecklades relationen med Vita huset så väl att det ryktades att Bush skulle bli katolik.

Tony Blair, Bushs viktigaste bundsförvant i Irak, tog steget och konverterade.