"Michelle och jag ser fram mot att välkomna president Hollande och Valerie Trierweiler på ett statsbesök i USA, inklusive en officiell middag i Vita huset 11 februari 2014.”
Så heter det i Barack Obamas inbjudan till sin franske kollega, och dennes partner.
Statsbesöket kommer att äga rum.
Men Trierweilers medverkan blev osäker när hon drabbades av depression efter uppgifter om att partnern uppvaktade en ny kvinna – Julie Gayet, filmproducent.
François Hollande och Trierweiler, journalist, blev officiellt sambo 2007. Tidigare var Hollande sambo med Segolene Royal, mor till hans fyra barn, även hon ledande socialistpolitiker.
De flesta fransmän säger att deras bedömning av presidenten inte påverkas av hans kärleksbestyr. Några säger faktiskt att presidenten stiger i deras aktning. Det kan han behöva. 77 procent tycker ju nu att han är dålig.
När Hollande vann presidentvalet 2012 lovade han att uppträda exemplariskt. Frankrike hade ju tröttnat på allt buller och bång kring vad företrädaren Nicolas Sarkozy gjorde privat och i ämbetet.
Men Hollande har inte uppträtt exemplariskt. Han har därmed minskat tilltron till sin förmåga att, som han säger sig vilja, förnya sitt land i en anda av framtidstro.
Det är hur som helst inte lätt.
Enligt en gallupmätning i fjol i 51 länder är Frankrike landet där man ser dystrast på framtiden. Pessimismen är större än i Afghanistan och Irak.
Helt befängt, kan man tycka. I världens femte största ekonomi är ju sjukvård, kommunikationer, social trygghet och mat bättre än på de flesta håll. Utlänningar beundrar, besöker och bosätter sig i Frankrike.
Men statens budget har gått med underskott i årtionden. Med nolltillväxt, elva procents arbetslöshet och en väntad skräll för EU- och invandringsfientliga Nationella fronten i olika val i vår finns uppenbart problem att tackla.
I olika framträdanden har Hollande meddelat att nu ska det bli ordning. Statens budget ska saneras, pålagorna på företagen minska och det ska bli en miljon nya jobb i samarbete med arbetsgivarna.
Frankrikes ställning i världen står på spel, säger presidenten pompöst.
Men sådant här har fransmännen varit med om förr. En ny president brukar komma till makten med diverse löften. Om det är en socialist så ger han likt Hollande upp efter några år och övergår till borgerlig politik. Är det en högerman försöker han först förnya stat och näringsliv så att Frankrike ska klara globaliseringen, bara för att efter ett tag konstatera att det inte går. Gatans parlament och särintressen till vänster och höger plus övertygelsen om att förändring är lika med försämring sätter stopp.
Den franska pessimismen är därmed ett hot mot framtiden.
Att Hollande skulle kunna ändra attityder tror få. Presidentens enda, odiskutabelt starka sida tycks ju vara förmågan att med ett högst alldagligt utseende attrahera framgångsrika och vackra kvinnor.