Om något är bra och fungerar bör man inte ändra på det. Framför allt inte om det helt och hållet saknas konkreta uppfattningar om hur en förändring skulle kunna innebära någon form av förbättring. Ändå är en förändring exakt vad regeringen har tagit initiativ till att göra när det gäller en av de bästa och mest värdefulla delarna av den svenska demokratin; vår yttrande- och pressfrihetslagstiftning.
För att vara exakt var det den förra socialdemokratiska regeringen som tog initiativet till att utreda lagstiftningen. Enligt ryktet tackade ett antal jurister nej till uppdraget. Frågan gick så småningom till Göran Lambertz som så vitt känt aldrig tackat nej till något som innebär offentlig exponering.
I oktober 2010 kom ett så kallat diskussionsbetänkande som nu har varit ute på remiss. Någon gång i höst eller under våren 2012 kommer ett slutligt utredningsförslag. Mycket talar för att det bör gå direkt i papperskorgen.
Anledningen är att det för det inte finns något tydligt problem med dagens lagstiftning som måste åtgärdas. Självklart bidrar både utredningsdirektiven och Lambertz med ett par rätt långsökta problem som motiv till åtgärder. Men dessa problem är relativt obetydliga och framför allt kommer de ändå inte att kunna lösas genom någon förändring av lagstiftningen. Lagstiftningen på området är som all lagstiftning ofullkomlig, men den kan trots det svår att förbättra. Det är som bekant ett misstag att tro att saker kan bli bättre bara för att vi uppfattar dem som ofullkomliga. Ofullkomlighet är en del av människans villkor. Ofta löser man ett problem på bekostnad av att man får ett annat i stället.
Ett skäl till att göra en förändring är enligt utredningen att vår nuvarande lagstiftning inte är i överensstämmelse med EU-rätten. Vi har vår lagstiftning kvar på nåder och den kommer förr eller senare att behöva anpassas till EU.
Det är möjligt.
Men en av de mer tilltalande sakerna med EU är en viss respekt för medlemsländernas konstitutionella traditioner. Vår tryckfrihetslagstiftning har traditioner tillbaka till 1760-talet. Det spelar roll.
Men om vi river upp vår lagstiftning kommer den inte vara från 1760-talet längre. Då är den sprillans ny. Därmed försvinner ett av våra viktigaste argument för att bevara den stora pressfrihet och öppenhet som vi har jämfört med andra länder.
Blir det en dag så att vi kommer att tvingas till underkastelse har vi inte vunnit ett dugg på att nu anpassa oss frivilligt. Tvärtom. Att vi gör kompromisser utan att vara tvingade gör oss bara svagare.
Det andra skälet till att förändra lagstiftningen är en ambition att göra den "teknikneutral" - det senaste ogenomtänkta signalordet i politikerkretsar. Detta kan inte Lambertz lastas för. Det står i utredningsdirektiven.
Men ingen har kunnat förklara varför lagstiftning skall vara teknikneutral när det gäller olika medier. Dagens Nyheter är inte Facebook. Sveriges Radios P1 är inte ett twitterkonto. TV4 är inte en blogg. Tidningen Axess är inte en dokumentärfilm. Nationalencyklopedin är inte ett stencilblad från KPML(r). Vissa media har en särställning, några är närmast samhällsinstitutioner. Andra är nulliteter.
Detta har naturligtvis att göra med historiska fakta. De stora tidningarna med tryck på papper har etablerats under decennier eller mer än 100 år. Morgondagens medieinstitutioner kommer förmodligen bygga på annan teknik än tryck på papper. Men den lagstiftning vi har i dag måste hantera dagens och den nära framtidens verklighet. Inte den verklighet som gäller år 2050 eller 2100. Tanken att det går att göra en lagstiftning som täcker in framtidens tekniska utveckling gränsar till storhetsvansinne.
Således bör regering och riksdag uppvisa sunt förnuft och sund konservatism.
Det som har visat sig fungera bra i 250 år bör inte förändras på grundval av gissningar och modenycker.