På gränsen till minoritet, skrev jag i lördags, efter att de borgerliga småpartierna inte yttrat sig om ansvarsfriheten på fullmäktigemötet och sedan spräckte alliansen på barn- och utbildningsnämndens möte. Nu är i stället Västerviks kommuns politiska styre på väg mot en ny majoritet - en massiv majoritet, 42 av 57 mandat i kommunfullmäktige.
I går lade kommunalrådet och Moderaternas starke man i kommunen - Harald Hjalmarsson - och Socialdemokraternas ledare Tomas Kronståhl fram ett gemensamt budgetförslag för 2013. Under presskonferensen med Kronståhl och Hjalmarsson framgick det också mycket tydligt att deras avsikt är att fortsätta samverkan under mandatperioden.
De hänvisar till ansvarstagande och den gemensamma viljan att lyfta Västervik ur den ekonomiska krisen. På måndag ska förslaget ytterligare behandlas av de två partierna för att sedan kunna klubbas på kommunfullmäktige den 25 juni.
Men alla är inte lika nöjda. Folkpartiet accepterar inte besparingarna inom skolan och vill fortsätta stå upp för att lärarna ska få den utlovade lönehöjningen. Och en tillfällig skattehöjning är FP inte främmande för. Centerpartiet och VDM motsätter sig också detta budgetförslag från S och M. I praktiken är alliansen i Västervik och fempartisamarbetet mellan M, FP, C, KD och VDM över, även om det inte är riktigt så det uttrycks direkt. Om småpartierna röstar emot förslaget i kommunfullmäktige, bekräftas detta med ett klubbslag.
Kronståhl sade vid presskonferensen i går att ideologierna får läggas åt sidan. Och ska socialdemokrater och moderater verka tillsammans, med tämligen olika utgångspunkter, så kanske det är vad som krävs. Frågan är hur bra det är. Kanske är det just i kristider som man behöver bruka ideologin särskilt väl, som stöd för beslut som tas. Ideologi är inte bara tomma fraser, det är grunden partierna är byggda på, det är idéerna som bär. Läggs dessa åt sidan. Vad finns då kvar efter några år vid makten?
Men det är också i krislägen som ledarskap testas och som alliansernas verkliga trovärdighet sätts på prov. Centerlandstingsrådet Christer Jonsson betraktade i går händelsen i sin blogg. Han har dessutom med i resonemanget att samarbeten mellan S och M etablerats på flera andra håll i länet under senare tid:
"Men den utveckling vi nu ser leder tillbaka till att i allt fler kommuner så hjälper nu moderaterna socialdemokraterna att komma tillbaka till makten eller bli säkra på att stanna kvar vid makten."
Jonsson är något på spåren. Hur bra är det här för borgerlig politik i ett längre perspektiv och, framförallt, hur bra är det för demokratin?
Ur demokratisk synvinkel är en storkoalition ett bekymmer. Även om Kronståhl och Socialdemokraterna och Hjalmarsson och femklöveralliansen varit ense om mycket har de varit två alternativ. Majoriteten har utsatts för kritik och granskats av de som är i minoritet. Nu försvinner det stora oppositionspartiet in i ett samarbete med det andra stora partiet i kommunen som dessutom är partiets huvudmotståndare. Det kommer således inte att finnas något tydligt alternativ som på ett seriöst sätt kan göra anspråk på makten.
Som oppositionsparti bär man ett ansvar, ett opponerande och ifrågasättande ansvar, för att den lokala demokratin ska vara spänstig och intressant. För att det ska finnas alternativ att rösta på, så att maktskiften är möjliga och så att medborgare kan avsätta politiker och partier som man anser har förbrukat sitt förtroende. När motpolerna samverkar blir det svårt att se alternativen.
Det vi nu ser i sin linda är en helt annan konstellation än den väljarna sade ja till i valet för två år sedan. Somliga kommer att se SM-pakten som en koalition för en anda av kreativitet och uppoffring för Västerviks bästa. Andra kommer att betrakta den som en klaustrofobisk maktkartell.
Jag tror att det finns drag av bägge delar.
En sak är säker, det politiska landskapet i Västervik är inte sig likt i dag.