Eurovision Song Contest tål att skrattas åt. Men det som började i Lugano 1956 med en handfull medverkande och nu vuxit till ett arrangemang med global publik har en allvarlig bakgrund. Liksom i OS-traditionen handlar det om att byta konflikt mot fredlig tävlan mellan nationer, utifrån förmodat delade, goda värderingar.
Politiken har alltid varit närvarande.
I år, inför finalen i Baku den 22-26 maj, är detta mycket tydligt - på grund av det sorgliga tillståndet i värdlandet.
På Reportrar utan gränsers index över pressfrihet och Transparency Internationals korruptionsindex hamnar Azerbajdzjan nära botten. Tidskriften Economists demokratiindex ger placeringen något bättre än Kina, något sämre än Vitryssland.
Amerikanska Freedom House kallar Azerbajdzjan en befäst auktoritär regim.
En tid efter Sovjets upplösning hade landet en demokratiskt sinnad president. Denne störtades 1993 av Heydar Alijev, KGB-veteran och boss i Baku från 1969 till sin död 2003, då sonen Ilham efterträdde.
2009 beslöts att presidenten kan sitta kvar hur länge som helst. Därmed inleddes enligt Hans-Gunnar Adén, tidigare Sveriges ambassadör, förvandlingen till diktatur.
Landet styrs av klaner mest intresserade av att berika sig själva på landets naturtillgångar, främst olja och gas. Deras syn på hur ett land ska styras har mera gemensamt med grannarna Iran i söder och Ryssland i norr.
Hans-Gunnar Adén:
- Synen på oppositionen är att den inte ska finnas. Det är som i Sovjet.
Den kritik som yppats ovan är enligt Bakuregimen ett led i en förtalskampanj västerifrån. Jämförelser både med Hitler och kalla kriget har gjorts sedan Tysklands utrikesminister sagt att schlagerfesten bör användas för att lägga press på de azeriska ledarna att demokratisera.
Jo, makthavarna i Baku vill räknas till ett europeiskt-västligt sammanhang, men bara i den mån det gynnar deras intressen, vilka beror även av att de förmår hålla sina revanschlystna tidigare överordnade, Iran och senast Ryssland/Sovjet, på lite avstånd.
Enligt Hans-Gunnar Adén finns ingen som helst avsikt att i praktiken leva upp till det man åtagit sig exempelvis inom ramen för partnerskapet med EU. Regimen tycker det ser bra ut om man accepteras av väst. Men går det inte så får det vara.
Ukraina och Vitryssland har på sistone varit aktuella för idrottsbojkott. Trudelutter i Baku tycks antingen betraktas som alltför viktiga eller oviktiga för att ge upphov till en liknande debatt.
Men det är uppenbart att musikfestens bakgrund engagerar. Demokratistödjare som Jarl Hjalmarsonstiftelsen (M), Palmecenter (S), deras liberala motsvarighet Silc och utrikespolitiska tankesmedjan Fri Värld har de senaste veckorna arrangerat seminarier om läget i landet. En snabbkurs levererar Elisabeth Precht på Hjalmarsonstiftelsen i sin "Azerbajdzjan - i skuggan av en diktatur", med fakta och röster både från oppositionen och de regimvänliga.
Det finns paradoxalt något som är bra med regimen i Azerbajdzjan, påpekar EU-parlamentarikern (M) Gunnar Hökmark, efter ett besök nyligen. Där hycklas om demokrati och frihet. Det visar att regimen vet vad som är rätt.
Det går an att sjunga ut om den saken - om än på andra scener än Eurovisionens.