Vad skulle ha skett om kommunstyrelsen inte fått ansvarsfrihet vid förra kommunfullmäktigemötet? Kanske skulle hela kommunstyrelsen ha avgått. Om alla hade tvingats lämna sina poster, vilka hade då kommunfullmäktige utsett till de nya ledarna?
Finns det en kommunstyrelsereserv i bakfickan, om man plockar bort alla ordinarie ledamöter och ersättare i dagens kommunstyrelse - en reserv vad gäller vilja, intresse och kompetens till att finnas i politikens främsta rum i kommunen? Eventuellt skulle småpartierna med nöd och näppe kunna ruska fram någon person till en ny kommunstyrelse eftersom de har så få representanter där. Men skulle Moderaterna och Socialdemokraterna klara det, som redan i dag har åtta respektive tio personer som ordinarie och ersättare i kommunstyrelsen?
Frågorna skulle hopa sig. Men jag tvivlar starkt på att det finns en sådan uppsättning reservare.
Nu är det inte aktuellt att byta ut hela KS. Kommunfullmäktige gav kommunstyrelsen ansvarsfrihet. Men det är värt en tanke. För det säger något om vilken skör tråd den lokala demokratin hänger på och om hur viktigt det är att det finns gott om människor med vilja, intresse och kompetens på valsedlarna. Många fritidspolitiker är inte intresserade av att ta några större uppdrag. De trivs som nämndemän, nämndsersättare eller som styrelseledamöter i partiets lokalförening. Men utan sådana som har såväl viljan, intresset som kompetensen, utan sådana som strävar mot nya uppdrag, som vill utmana och som vill lära sig mer och nytt, så falnar glöden och intresset för kommunal demokrati.
Partierna har en enorm utmaning i detta. Jag har lyft frågan förr och då framförallt kring Moderaterna, men frågan gäller i allra högsta grad också de andra partierna. Hur ser återväxten ut? Hur är ett parti relevant lokalt? Frågan är inte bara partiintern i respektive organisation, för den handlar om hur Västervik ska styras i framtiden.
Kommunfullmäktige bjuder sällan på rafflande debatter. Men det händer ibland. När debatten om ansvarsfrihet för kommunstyrelsen rasade fanns det läge för alla partier att motivera sig, ifrågasätta, vara självkritiska. Alla partier var uppe i talarstolen utom de borgerliga småpartierna, den moderata svansen. Det var en av de känsligaste frågorna på senare tid som avhandlades och i denna verkade Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och VDM ha avsagt sig sin stämma. Detta är onekligen ett sätt, på vilket man kan göra sig irrelevant som lokal politisk aktör.
Moderaterna gjorde ett enastående valresultat 2010, aldrig någonsin har så många röstat på partiet i kommunvalet i Västervik som då. Det blir en verklig utmaning för M att lyckas överträffa det resultatet i valet om två år. Ensamma lär dock inte Moderaterna kunna styra kommunen, den småborgerliga svansen måste med. Och det är när partierna utifrån sina egna och respektive utgångspunkter motiverar sina ståndpunkter, även om man är ense, som styrkan i ett allianssamarbete kan visas som bäst och tydligast. Därför är det bedrövligt när svansen avstår från att hävda sina motiveringar och sina ståndpunkter i viktiga frågor i fullmäktige.
Men att vilja den nuvarande majoritetsalliansens bästa, är kanske inte vad alla småpartier är intresserade av. Som framgår i dagens VT röstade såväl VDM, som Folkpartiet och Kristdemokraterna emot Moderaterna och Centerpartiet i remissvaret om besparingar motsvarande mellan 80 och 90 tjänster inom barn- och utbildningsnämnden.
Det är säkert en klurig balansakt - att både vara små och tynande partier, samtidigt försöka vara relevanta som politiska aktörer, tydliga i den egna profilen och dessutom orka med att ta ansvar i krisen och sluta upp bakom en politik som kommer att få rejält med kritik.
Klarar småpartierna inte denna balansakt, då kan snart det nuvarande styret vara på väg mot minoritet. Det vore mycket beklagligt.