I gårkväll visste jublet inga gränser på Tahrir-torget i Kairo. Egyptens diktator Hosni Mubarak avgår och nu tar ett militärråd över styret av landet. Ovissheten är stor om vad det kommer att betyda i förlängningen, men med diktatorns avgång har de massiva folkliga protesterna fått gehör. Detta har med all säkerhet stor betydelse för hur Egyptens framtid kommer att formas men det sprider också hopp till demokratikämpar i andra länder i regionen.
Demonstranterna på gator och torg har i veckor krävt demokrati och de har blivit fler och fler trots uppmaningar om att återgå till sina hem och arbeten. Det har inte rått någon tvekan om att den folkliga misstron mot de vaga löftena om reformer för demokrati har vuxit de senaste dagarna.
Så sent som i torsdags kväll lät Mubarak meddela att han hade för avsikt att klamra sig fast vid makten, trots protesterna. Några små förändringar för att eventuellt visa på viljan att förändra, om än bara på ytan, det har varit hans bud. Det är så sådana som Mubarak funkar. De har inte förmågan att inse när det är dags att träda tillbaka. Makten är allt. Han är inte den förste envåldshärskaren eller diktatorn i världen som haft svårigheter att se när timglaset runnit ut för honom och det diktatoriska maktutövandet. Avgången men ännu levande träder Mubarak in i den likfyllda garderob av diktatorer som världen ratat.
Trots att jag inte var så gammal då, kring tolv år, minns jag nyheterna som levererades av Aktuellt, Rapport och tidningen Arbetet om när den väldiga Sovjetunionen började spricka. Jag minns tydligt när Baltikums stater började bryta sig loss från kommunistimperiet, när Gorbatjov sattes i husarrest i sin bostad på Krim då den gammelkommunistiska juntan försökte ta makten. Jag minns Jeltsin på pansarvagnen och det ryska Vita huset i lågor. Sovjet var nära, men ändå ganska långt bort. Vad skulle hända nu? Skulle det bli krig? Eller skulle diktaturen bli ännu hårdare. Bilderna kan jag fortfarande se för min inre syn och jag tror inte att jag är ensam. Och så minns jag känslan av ovisshet och osäkerhet - om hoppet men också rädslan över att utvecklingen mycket väl skulle kunna gå i den rakt motsatta riktningen. Detta är något som återkommer i vår tid när vi får rapporter från Egypten - även en dag som denna. Ingen kupp eller revolt är som någon annan.
Förutsättningarna är aldrig de samma, men visst finns likheter. Kanske är den allra största likheten just ovissheten inför och vad som komma ska.
Drömmen om mer av frihet och demokrati i arabvärlden har börjat spira. Hosni Mubaraks uppenbara önskan om att vrida utvecklingen tillbaka till dagarna före protesterna blev bara en diktators våta fantasi.
Förhoppningsvis kan vi om några år titta tillbaka på revolten och jämföra med en framtida demokratisk stat. Minnas viktiga avgöranden i egyptiernas kamp för demokrati, precis som vi i dag minns järnridåns fall, juntan och Jeltsin. Om och när det blir har vi ingen aning. En sak är dock klar - resan till något annat har börjat.