Överlevaren har varslat om att livet som partiledare snart kan vara över. Överlevaren har haft fler politiska liv än många andra politiker som tabbat sig. På det viset är Mona Sahlin ett unikum och gör henne spännande som fenomen.
Trist för svensk socialdemokrati är dock att den politik hon representerar inte uppfattas som lika spännande av den svenska väljarkåren. Kanske så pass ospännande att de flesta inte riktigt kan sätta fingret på vad som är socialdemokratisk politik anno 2010. I veckan avfyrade Sahlin startskottet för en period av spekulationer och öppna stridigheter inom socialdemokratin. Det kommer att bli en kamp om politik och personer.
Att spekulationerna om Sahlins efterträdare är i full gång är inget konstigt alls. I och med att hon uppmanade alla S-toppar att ställa sina platser till förfogande - gäller detta också henne själv. Kanske får hon förnyat förtroende vid extrakongressen till våren, kanske inte.
En del menar att det inte är persondiskussionen som är det mest intressanta och viktigaste just nu, utan den politiska diskussionen om framtidsfrågorna. Problemet är att det är omöjligt att diskutera politisk inriktning utan att företrädaren kommer på tal och vice versa. Men om Sahlin avgår och en ny ledare ska väljas vore bäst för socialdemokratin om denne hämtades utanför gänget som varit med sedan Göran Perssons och till och med Ingvar Carlssons tid och eventuella fackpampar borde ses som en total omöjlighet.
Jag är övertygad om att det kommer att bli svårare för Socialdemokraterna att genomföra en radikal förändring av hela partiet än vad det var för Moderaterna under förrförra mandatperioden. Anledningarna till det är flera. Bland annat har krisen för S förtigits länge och siffrorna har successivt blivit sämre. För M "startade" krisen genom ett chockresultat. Dessutom är det för många socialdemokrater viktigt att partiet fortfarande är störst av de svenska riksdagspartierna - frågan är om det inte varit bra för S och partiets förnyelsearbete om de hade förlorat den positionen. En annan aspekt är att det socialdemokratiska partiets intima kopplingar till facket delvis hindrade Sahlins försök till förändringsarbete efter förra valet och kommer med all sannolikhet att fortsätta vara en bromskloss för nytänkande. Listan kan göras mycket längre.
För varje val som går blir väljarna mer rörliga och för varje val som vi lägger bakom oss spelar de politiska familjetraditionerna allt mindre roll, det är något som inte gynnar Socialdemokraterna. Troligen är socialdemokratins tid som den absoluta centralpunkten i svenskt politiskt liv förbi. Det behöver inte per definition betyda att partiet är slut och att det är dags att plocka ner skylten. Men det betyder att partiet är som vilket annat parti som helst. Och ska S lyckas bra med det - då krävs nya tag och nya profiler. Men kanske framförallt en sammanhängande politik som svarar på frågan vad Socialdemokratin vill och varför den fortfarande ska anses vara angelägen för människor. I dag är det tveksamt om de själva vet.
Det återstår att se om den trötta kolossen har kraften och viljan att förnyas - spelet fram till extrakongressen i maj-juni kommer säkerligen avslöja en hel del om det verkliga tillståndet i partiet.