"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen" - så inleds August Strindbergs Hemsöborna. Skärgårdsberättelsen om förståsigpåaren Carlsson som kallats till dräng hos änkan Flod. En dräng som förstår sig på det där med lantbruk. Men när det kommer till skärgårdslivet är det sämre ställt. Något som snabbt uppdagas och som på många sätt och vis trasslar till tillvaron för såväl den nytillkomne som de flesta andra på Hemsön. Den annars så säkre Carlsson har kastats in i en värld han inte förstår sig på.
Ibland känner man sig som en sådan självutnämnd förståsigpåare. Särskilt när man just lämnat sina uppsaliensiska år bakom sig och kallas till en stad långt bort från sin hembygd. Dessutom för att skriva och tycka till om det som sker och beslutas bland Tjustbygdens kobbar, ängar och kullerstensbelagda gator. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera, när jag under de senaste dagarna promenerat förbi båtsmansstugorna eller stannat till vid Nilssons konditori: Det finns nog bra mycket mer som förenar våra bygder än vad man först kan tänkas tro.
Själv är jag kommen från Roslagen. En byggd präglad av sitt skärgårdsliv och som förevigats genom bland annat Albert Engströms många skrönor om skärgårdsfolket. Människor som först kan tyckas uppdiktade men som fortfarande finns i vår samtid. Ofta har jag förundrats över hembygdens trinda och skäggbeprydda skärgårdsgubbar och deras kamp mot giriga kommunalråd, snårig byråkrati och långsamma myndighetsbeslut. Människor som är så underligt politiska till sin natur trots att de sällan kan ty sig till någon politisk rörelse. Men det här gäller inte bara öborna eller någon enskild plats. Utan alla de som lever längs kusten och trakterna däromkring.
Kanske handlar denna natur om något så märkligt som en önskan om att bli lämnad ifred. Det låter förstås inte som ett så särskilt trevligt drag att enas kring. Men bakom det som först tycks småsint, döljer sig ofta något större.
Att vara ifred innebär nämligen att man mest vill ägna sig åt sitt på egen hand. Det betyder på inga vis att man inte bryr sig om sina nära, eller människor i största allmänhet. Det handlar bara om att man inte vill att någon annan ska besluta om hur man får bygga sitt hus, dela sin föräldraledighet eller får stoppa sig en snusprilla under läppen.
Vid sidan om att vara i fred är skärgårdsfolket oftast upptaget med sin flit. Man ägnar sig åt hantverk, arbetar vid något av kustbygdens bruk eller förvaltar sitt familjeföretag. Man sliter förstås inte för slitets egenvärde utan för att man varje dag får komma sina dagdrömmerier lite närmare. Därför är man mån om att det ska löna sig att arbeta och att företag ska drabbas av så lite regelkrångel som möjligt.
Man är även mån om sin trygghet. Och den finner man genom sina skrönor och sägner om bygden. Mest eftersom det förklarar vem man är och var man kommer ifrån. Det skapar sammanhållning. Man blir en del av någonting och finner mening i tillvaron. Det blir på så vis en värderingsrik bygd, men det handlar sällan om ideologi. Skärgårdsfolket bryr sig inte så mycket om den stora världens ideologiska strider.
Det är min enkla inbillning att den politiska rörelse som försöker förstå sig på denna önskan om att vara ifred, är morgondagens vinnare på den svenska landsbygden. För i dag finns inte längre något givet alternativ att ty sig till. Men man kan aldrig vara säker på att partierna lyssnar. Därför är det viktigt att man aldrig tar privilegiet att bli lämnad ifred för givet, utan fortsätter stångas mot alla de överheter som så ofta vill tränga sig på.
Jag kan förstås ha helt fel i allt det som nu har skrivits och framstår på så vis som en Carlsson. Men kanske har jag åtminstone en smula rätt i mina påståenden om det Engströmslika skärgårdsfolket. Egentligen spelar det ingen roll. Vad som förenar oss lär visa sig med tiden. Därför hoppas jag på att vi kommer trivas tillsammans, oss skärgårdsfolk emellan.