Ordnande principer i utrikespolitiken

Västervik2014-08-22 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

2008 förlorade Hillary Clinton mot Barack Obama i striden om vem som skulle utses till demokraternas presidentkandidat. Sedan var hon Obamas utrikesminister i fyra år. Nu är hon ett av de hetaste namnen i fältet av demokrater som vill efterträda Obama. Och ännu hetare har hon blivit genom att angripa hans utrikespolitik.

”Don’t do stupid stuff”, gör inga dumheter, är Obamas lättsamt formulerade beskrivning av sin utrikespolitik. Mot bakgrund av kaoset kring Irak vet alla vad han menar – allvar.

Men i en intervju säger Clinton: – Stora nationer behöver ordnande principer, och ’Gör inga dumheter’ är ingen ordnande princip.

Clinton lät som republikanerna, när dessa kallar Obama oförmögen/ovillig att låta USA spela den ledande roll som åvilar den enda världsmakten.

Hur är det med ordnande principer på andra håll? Kan man lika kortfattat som Obama sammanfatta utrikespolitiken i länder som Kina, Ryssland – och Sverige?

I Kina myntades på 90-talet termen ”fredlig uppstigning”. Tanken var att Kina skulle växa i makt utan att oroa andra länder.

– Faktum är att Kina framför allt kan tacka den av USA skapade världsordningen för sin framgång de senaste årtiondena, hette det nyligen i en Pekingtidning.

Tyvärr uttrycks den tacksamheten lite för ofta i handlingar som väcker djup oro, både i USA och i Kinas grannskap.

Rysk utrikespolitik har sedan Boris Jeltsin sökt återskapa makt som gick förlorad vid Sovjets upplösning. Det är en legitim strävan. Men inte Putins metod, att flytta gränser för att samla in Moder Rysslands förlorade barn.

I USA bor i dag kring tre miljoner rysktalande, i Tyskland 2-3 miljoner. Det är människor som lämnat Ryssland för ett bättre liv. Följderna av Putins ”organiserande princip”, förtryck inåt och aggressivitet utåt, lär få fler att göra det.

Sverige spelar i en annan division än ovan nämnda länder. Men statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde oss häromdagen till ”humanitär stormakt”. Alltså, vi tar och bör ta ett stort ansvar för att lindra världens nöd.

Den svenska utrikespolitiken sedan andra världskriget har beskrivits mer eller mindre vänligt. År 2014 kan dess organiserande princip sammanfattas ”Carl Bildt och Twitter.”

Bildt formades under den tid när Sverige som fernissa på sin av inre maktkamp och kalla kriget präglade utrikespolitik uppträdde som ”moralisk stormakt” (kritikernas beskrivning), ständigt redo att tala om för dem vi inte var rädda för vad som är rätt och riktigt.

Lämnar Bildt utrikesdepartementet efter valet blir det oavsett regering svårt att fylla tomrummet. Vi hade i Östen Undén en lika dominerande minister (sammanlagt 19 år!), men sedan har posten mestadels beklätts av personer med meriter från andra områden.

Enligt oppositionen har Bildt och regeringen misskött FN, klimatet, utvecklingsbiståndet och det mesta annat. ”Sveriges anseende i världen sjunker”, har varit ett återkommande stridsrop.

Utländska ledare som haft med Bildt att göra torde vara av annan mening. I alla fall har de märkt att Sverige finns.