Opålitliga opinioner
Opålitliga. Professor Sören Holmberg tvivlar på opinionsmätningar. Foto: Bobbo Lauhage/PRESSENS BILD
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att undersöka människors åsikter om olika politiska partier är en del av demokratin och publiceringen av siffror är att betrakta som en yttrandefrihetsfråga. Att från politiskt håll vilja inskränka mätningar eller publiceringar vore därför att göra demokratin en otjänst.
Samtidigt bör man tänka på att människor som läser om partisympatiundersökningar också kan påverkas av resultatet. Inte så få medborgare kan betecknas som opportunister i den meningen att de gärna röstar på det vinnande laget.
Statsvetarprofessorerna Sören Holmberg och Olof Petersson har gjort en rapport om svenska opinionsundersökningar och deras tillförlitlighet. Rapporten presenterades på ett seminarium hos SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle i tisdags. Samma dag hade professorerna en debattartikel i Dagens Nyheter där huvudbudskapet var vinklat så att Alliansen skulle kunna förlora valet på grund av systematiska fel i opinionsundersökningarna.
Resonemanget bygger på begreppet "valhandlingsminne". Det är så att människor glömmer bort vad de röstar på och i förfärande stor utsträckning påverkar det undanträngda minnet morgondagens val. Det var inte mer än drygt 15 procent som faktiskt röstade på moderaterna i förra riksdagsvalet, men i de senaste opinionsundersökningarna är det en bra bit över 20 procent som säger sig ha röstat på det partiet. Orimligt? Javisst, om man tror att människor alltid är intresserade av politik, är välinformerade och beredda att när som helst använda sin demokratiska rösträtt.
För opinionsmätningsföretagen är detta ett problem. Hur tillförlitligt är ett resultat som baseras på mer eller mindre förvirrade människors bestämda uppfattningar? En del företag kompenserar genom att väga svaren mot föregående val och andra låter förändringar slå igenom med full kraft. Eftersom det inte finns någon enhetlig systematik i hur undersökningarna görs, och inte heller någon etablerad sanning för hur resultaten ska tolkas, går det inte heller att komma med så många konstruktiva förslag om hur man skulle kunna göra saker och ting annorlunda.
Osäkerheten i mätningarna kan dessutom tänkas spegla en motsvarande osäkerhet i väljarkåren. Endast helt hängivna personer kan redan nu, långt innan valmanifesten publicerats, veta vilket parti man verkligen borde rösta på den 17 september. Med omkring tio procent av väljarkåren som bestämmer sig på valdagen, blir det nästintill omöjligt att ge en rättvisande prognos över hur valresultatet kan bli.
Ändå bidrar fler undersökningar till att en bättre bild kan ges av vad som är på gång. Att politiker någon gång irriteras av låga siffror är inte skäl nog att inskränka information som bidrar till att demokratin kan fungera bättre.
I årets valrörelse är det dessutom möjligt att följa de politiska oddsens utveckling. Även den som inte tänker satsa några pengar ur egen ficka hos något spelbolag på vem som blir statsminister efter valet, kan dra nytta av de insatser och bedömningar som andra människor gjort. Det kostar inget att svara på en telefonfråga, men när de egna insatserna står på spel tenderar människor att bli mer uppriktiga. Pengarna visar vägen, även i demokratin.