Begreppet "de små stegens tyranni" myntades för några år sedan apropå den successivt tilltagande ofriheten. Över sjuttio år efter makarna Myrdals totalitära härjningar behandlas svenskarna återigen som undersåtar. Än i dag år 2011 sitter politiker och byråkrater bakom sina skrivbord och planerar vanligt folks liv. Såhär ska de tycka, tänka och göra. Alla deras kamrater nickar instämmande, nu ska de förmå folket att tänka och välja rätt med det starkaste av maktmedel, pengar.
Planen är lika enkel som den är gammal. Man tar folkets pengar för att sedan endast ge tillbaks det till folket om de gör som man vill: Om folket har sina barn där staten vill eller fördelar föräldraledighet som staten vill. Utpressning kallas det när det sker mellan privatpersoner, men när staten gör det heter det att de kämpar för jämställdhet. Om det sedan blir krångligt, orsakar stress eller rent utav blir ohållbart för vissa familjer, så spelar det mindre roll.
Kan jag dela 50/50 med min fru eller min man säger de, som ofta tjänar bättre än de flesta, ja då kan alla det.
Jag är uppvuxen i något av en Bullerbyidyll, villa på landet, två gifta föräldrar med fasta jobb och en Volvo. Eftersom min mamma jobbade fem minuter hemifrån och min pappa tjänade mer gick hon ner i arbetstid för att kunna ta emot oss barn när vi kom hem ifrån skolan. Visst fick vi ibland vända och vrida på slantarna. Men de gjorde det bästa av situationen. Min pappa ägnade väldigt mycket tid med oss barn och när han var hemma var hela samhällets barn hos oss och lekte. Jag insåg snabbt att jag var ganska lyckligt lottad. När jag i 15-årsåldern började intressera mig för politik så hade jag storslagna lösningar som skulle ordna allt för alla. I takt med att jag kom ut i arbetslivet och framförallt under de senaste fem åren då jag har varit ute och arbetat på diverse förskolor, skolor och särskolor har det växt fram en helt ny förståelse inte bara för att alla barn är olika, utan också för att alla familjer är olika och har olika förutsättningar och behov. Den absolut största björntjänst man kan göra mot den moderna familjen är att tro att det finns universallösning som passar alla.
Det finns få saker som gör mig så illa till mods som när politiker, i all välvilja eller på grund av någon slags feministisk övertygelse om vad jämställdhet är, försöker tillrättalägga och styra människors liv.
En modern familjepolitik får inte handlar inte om att stöpa alla i samma form, inte heller om att moralisera kring människors val. Den måste i stället utformas så att den kan möta behoven ifrån alla tänkbara föräldrakonstellationer och fungera oavsett vilka arbetsförhållanden som dessa har. För den som exempelvis är ensamstående och måste vrida och vända på pengarna betyder bland annat höjda skatter på arbete, mat och bensin mindre pengar i plånboken och mindre trygghet. För en annan är det ett problem att de måste ta ut sina pappadagar inom en viss tid för att de inte ska brinna inne. Stelbentheten och förmynderiet är ett hot mot samhället i stort, då den sätter den viktigaste gemenskapen av alla fast i ett skruvstäd.
En modern familjepolitik går inte in och styr och ställer, den detaljstyr inte hur föräldrar ska dela föräldraledigheten mellan sig. Den stöttar, stödjer och ser till att föräldrar kan ta ut sin föräldraledighet ända tills dess att barnet blir myndigt.