Det förflutna har alltid tagit upp mina funderingar. Oavsett om det är historikers böcker eller släktingars berättelser, fascineras jag av det förflutna. Att fascinationen för det förgångna också i grund och botten handlar om det tilldragande i utvecklingen har jag väl motvilligt börjat inse.
Just denna skärningspunkt mellan då och nu, är något som vi alla på ett eller annat vis måste förhålla oss till. Somliga romantiserar det förflutna så till den milda grad att allt nytt och alla nya influenser betraktas som aparta. Andra nonchalerar det förflutnas inflytande och ser blint framåt. Själv är jag övertygad om att det är en sund mix av att se framåt och att göra tillbakablickar som ger ett avvägt förhållningssätt och en realistisk världsbild.
För en tid sedan var jag på utflykt i de norra kommundelarna med en god vän. Efter några samtal med människor i ett par småorter hamnade vi till slut i Vråka. Jag kan inte med den vildaste fantasin i världen påstå att där var något folkliv. Tvärtom, jag såg inte en levande själ i Vråka denna söndagseftermiddag, förutom min vän. Däremot fick vi syn på två gamla frikyrkokapell. Ett av dem var snabbt identifierat med texten "Elim 1882" målat ovanför porten. Denna baptistförsamling var inte den enda frikyrkan i denna lilla by kring förra sekelskiftet. Om jag förstått rätt, fanns det tre stycken.
Med denna lilla kunskap om detta lilla samhälle, om det ens kan kallas så i dag, framträder en helt annan verklighet. För mitt inre kunde jag spela upp en scen av hur ortens invånare byggde dessa kapell, hur de gick dit söndag efter söndag och hur de slet med sina livsuppgifter dag efter dag. Decennierna har snabbt passerat förbi, Vråka är fortfarande Vråka, men med en helt annan och mycket mindre befolkning. Och nu har, sedan länge, kapellen tjänat ut sin roll som Herrens stugor.
Det är inte svårt att romantisera bilden av hur livet på landet såg ut förr i världen. Vi får dessutom god hjälp av vackra berättelser från exempelvis Astrid Lindgrens sagor.
När vi får sådana positiva och något rosenskimrande bilder av landsbygden till livs är det lätt att "längta tillbaka" och tro sig veta att det var bättre förr. Men människorna som övergav landsbygden gjorde det av olika anledningar. Städerna drog och drar alltjämt till sig folk från landsbygden. Denna utveckling är långt ifrån ny. Längtan efter en bättre och enklare tillvaro och ett mer självständigt liv lockade människor från statarnas trånga bostäder och usla arbetsvillkor. Småbonden lockades från landsbygden när skördar blev dåliga eller helt enkelt otillräckliga för att klara av att försörja sig på dem. Handlarna tvingades stänga när människorna på orten blev färre och bilen gjorde det enklare att sköta inköp i butiker längre bort med större sortiment och billigare varor. Och så vidare.
Tomma kostall, igenväxta åkrar och övergivna byggnader. Är det vad Tjust kommer att bjuda på när människor i framtiden besöker platser utanför centralorten Västervik? Såklart vill vi svara nej på den frågan. Men är det realistiskt att tro på en blomstrande framtid för landsbygden?
De som lämnat landsbygden har ju gjort det av en anledning eller flera skäl. Ska landsbygden blomstra igen, måste människor ha anledningar och tydliga skäl att bosätta sig där. Om vi enbart blickar bakåt och drömmer om en svunnen tid som ändå aldrig kommer åter, är det med andra ord bara att vänta tills siste man släcker lampan.
Ska landsbygden leva i framtiden är det under de förutsättningar som råder nu och som följer, inte hur det var då, en gång i det förflutna.
Det är bland annat genom den stressade nutidsmänniskans behov av natur och lugn som landsbygden har en möjlighet att blomstra. Och inte minst; tack vare den moderna tekniken kan hinder rivas och karriär effektivt kombineras med det goda livet på landet.