Olja på oroliga vågor inför stortingsvalet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många väljare tycker att staten snålar i onödan, andra att överflödet förvaltas klokt - vilket är omvärldens åsikt.
Varför skulle då väljarna vilja byta den nuvarande borgerliga trepartiregeringen under kristdemokraten Kjell Magne Bondevik mot en "Ny kurs", ledd av socialdemokraten Jens Stoltenbergs allians med vänstersocialisterna och centerpartiet?
Ett sakskäl skulle vara att Stoltenberg erbjuder en stabilare regering, därför att han och centern gjort sig av med sin beröringsångest gentemot vänstersocialisterna, medan kristdemokraterna på den borgerliga sidan alltjämt i framstegspartiet ser hin onde förkroppsligad.
Stortingsvalet den 11-12 september tippas gynna framstegspartiet och vänstersocialisterna. Båda har i årtionden gällt som missnöjespartier på olika kanter. De tippas få tillsammans kring 35 procent! De har gemensamt viljan att spendera mera av oljeintäkterna. Samt att de aldrig haft regeringsansvar.
De rödgröna hade klart försprång i opinionsmätningarna första halvåret i år. Nu är läget jämnare mellan blocken.
Norsk socialdemokrati har försvagats. Man har svårt att nå över 30 procent. Förutsättningen för comeback är samarbetet med vänstersocialisterna och centern.
Förutsättningen för borgerliga regeringar är sedan många år samarbete med framstegspartiet, med rötterna i ett missnöjesparti från 1970-talet. Det väntas göra sitt bästa val någonsin, med kanske 20 procent och bli näst största parti i stortinget. Partiet har nu 22 000 medlemmar, ett par tusen folkvalda och den mest stabila väljarkåren av alla partier.
Höyre, de norska moderaterna, är det parti som förlorat mest på framstegspartiets existens. Partiledaren Erna Solberg föredrar en fortsättning av nuvarande regering, men är inte rädd för ännu närmare samarbete än nu med framstegspartiet.
Fram till juni såg samarbetet ut att flyta väl. Regeringens och framstegpartiets företrädare klappade varandra på ryggen för ännu en budgetuppgörelse.
Men så förklarade framstegspartiets ledare Carl I Hagen att han inte längre godtar Bondevik som statsminister.
Detta tolkas så att Hagen vill kröna sin karriär med en ministerpost, innan han lämnar politiken. Han har börjat avveckla sina engagemang i det parti han styrt med tidvis rent stalinistiska metoder. Men Bondevik och de kristliga står i vägen.
Hagen slog häromdagen fast att enda sättet för den nuvarande regeringen att fortsätta är om de kristliga, höyre och det lilla liberala partiet Venstre vinner egen majoritet. De ligger nu under 30 procent i mätningarna. Venstre riskerar att falla ur stortinget eftersom man har svårt att nå de 4 procent som behövs för att tilldelas utjämningsmandat.
De kristliga har sagt att de inte sätter sig i en regering med höyre utan att där finns ytterligare ett "mellomparti".
Tar man Hagen, Bondevik med flera på orden verkar det alltså kört för det nuvarande regeringsalternativet. Men de rödgröna har det heller inte lätt.
Stoltenberg må se sig som stabil och ansvarsfull, men det vinner han inga väljare på. I stället är vänstersocialisterna det mest dynamiska inslaget i hans allians. De kan skrämma till mobilisering för Bondevik & co.
Vänstersocialisterna säger numera ja till Norges medlemskap i Nato och sättet att samarbeta med EU, men dess reflexer är som förr, på tvärs mot vad majoriteten i stortinget anser gagnar Norges säkerhet.
Norge har också hunnit pröva icke-socialistiska lösningar på problem så pass länge att vänstersocialisternas löfte om billigare daghem för alla inom en viss tid inte uppenbart är en röstvinnare. Den första Bondevikregeringen införde i slutet av 1990-talet kontantstöd till dem som inte använder den offentliga barnomsorgen. Detta stöd, som nu omfattar 80 000 barn, vill vänstersocialisterna avskaffa.
Det finns inga helgjutna regeringsalternativ i Norge, och marginalerna mellan dem är små. Men Norge har ju kompensation för den politiska osäkerheten. Oljemiljarderna. (SNB)
Utrikeskrönika