År 1975 kallade Egyptens dåvarande president Anwar Sadat sin ledarkollega i grannlandet Libyen för en galning, besatt av djävulen.
Häromdagen fördömdes Muammar Gaddafi av arabvärldens mest kände predikant, Youssef Qaradawi. Denne egyptiske tv-kändis, som 1961 ansågs det säkrast att lämna hemlandet efter att ha stött sig med Nasser-regimen, återvände nyligen från landsflykten i Qatar. Han kallar nu Gaddafi syndare mot Gud, vilket gör det lovligt att ta "Broder Ledaren" av daga.
Qaradawi är sunnit, medlem av islams majoritetsriktning, som tenderar att i shia-muslimer se kättare. Men synen på Gaddafi förenar shia och sunni. Manar, en tv-station som drivs av Libanons shiamuslimska Hizbollah-rörelse, kallar Gaddafi mördare.
Libanons shiamuslimer har ett horn i sidan till Gaddafi alltsedan deras dåvarande ledare Moussa Sadr, i dag nära nog sedd som helgon, försvann i Libyen 1978. Sadr hade bjudits in av Gaddafi för att diskutera en lösning på Libanons inbördeskrig. Libyen stödde palestinska PLO, då shiamuslimernas fiende.
In i det sista finner Nicaraguas Daniel Ortega, Kubas Fidel Castro och Venezuelas Hugo Chavez något positivt med Gaddafi. Men under sina 42 år vid makten hunnit stöta sig med sin arabiska och muslimska omgivning så pass att ingen nu ställer upp för honom.
När Arabförbundet godkände ett internationellt militärt ingripande var det en bekräftelse på en unik situation. Man kan jämföra med USA:s angrepp mot Irak 2003.
Arabländerna var emot eftersom de då i stort sett bestämt sig för att ta om inte Saddams person så hans regim med in i värmen igen - trots brott i klass med Gaddafis mot både det egna folket och grannarna.
Medan arabvärldens regimer är av den karaktären att de inte rodnar när det påminns om alla gånger de också hunnit vänslas med Gaddafi så haglar i väst spydigheterna mot dem som till helt nyligen ägnade sig åt avancerat positivt tänkande om Gaddafi, för att få dennes stöd i kriget mot terrorismen, kampen mot spridning av massförstörelsevapen och illegal migration, plus tillgång till hans oljepengar.
Men de finns som verkligen har anledning att sörja hans eventuella ändalykt.
Ty när Gaddafi för att hävda sig på världsscenen spritt våld och död genom att skapa och lägga sig i konflikter i när och fjärran har många dragit fördel av hans stöd.
Afrikanska Unionen, med högkvarter i Addis Abeba är beroende av hans bidrag, vilket märks nu.
2008 bjöd han till Benghazi in 200 traditionella ledare, hövdingar och kungar, och tackades med utnämning till "kungarnas kung" i Afrika.
Gaddafi har satsat miljarder i stöd till regimer och rebeller, han har finansierat moskéer och hotell, fabriker och jordbruksprojekt.
Money talks, som amerikanen säger. Och ibland ger pengar varaktigt moraliskt kapital.
Som president vägrade Sydafrikas Nelson Mandela att fördöma Gaddafi. På besök i Libyen 1997, på tvärs mot FN-sanktioner, kallade han Gaddafi för sin vän.
Libyen hade ju hjälpt Mandelas ANC i nödens stund.