Okänd toryledare utmanar Blair
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det kan kallas ärligt, när britterna ju inte vill ha den sortens union. I EU-politiken är Cameron på linje med en etablerad opinion i sitt parti och hemland. I andra frågor utmanar han. Bruk av droger tycker han i princip är en privatsak. Och när han säger att det är skandalöst att så få kvinnor är med i konservativa partiet och att han tänker göra något åt saken, samt att han tänker stödja regeringen när han tycker den gör något bra och inte driva opposition för oppositionens skull - då kallar han till strid.
Tories har tagit god tid på sig med att utse en ny ledare sedan Michael Howard meddelade sitt beslut att avgå efter förlusten i parlamentsvalet den 5 maj. Tories, "Hennes majestäts opposition", sedan Tony Blair och dennes Nya Labourparti vann valet 1997, har haft anledning att ta det varligt, för att hinna pröva kandidaterna grundligt och ena sig om vad som behövs för att återvinna väljarmajoritetens förtroende.
Cameron vann med 134 000 partimedlemsröster mot 64 000 över en äldre och mer erfaren rival i något liknande en vänskapsmatch.
Nu stundar hårdare utmaningar. Cameron har ingått i den grupp som förberett de tre närmaste företrädarna för dusterna i parlamentet med Tony Blair. Nu är det han själv som ska mäta sina krafter med premiärministern. Han måste klara det, för att stärka greppet över sin egen ostyriga grupp i parlamentet, över partiet och visa väljarna att han är premiärministermaterial.
Det sägs även att Cameron behöver göra ett mandomsprov liknande Blairs, när denne efter att ha blivit partiledare 1994 drev igenom avskaffande av en gammal paragraf om socialisering. Därmed blev hans tal om förnyelse trovärdigt för väljarna. Det gav utdelning i valet 1997.
Cameron valdes in i parlamentet först 2001. Han ställde upp en säkert konservativ valkrets. Det räckte med att vara rimlig och trevlig.
Det räcker en bit även som partiledare. Den brittiska allmänheten och i synnerhet massmedierna är ju vid det här laget innerligt trötta på Tony Blair, som man vänt in och ut på i över tio år. Blair har drabbats av samma stämningar som Thatcher. Får britterna bara ett rimligt alternativ är de redo att välja bort honom.
Labours plan för att behålla makten i nästa val är att erbjuda de Blair-trötta väljarna finansminister Gordon Brown som ny premiärministerkandidat, ungefär som John Major vann ytterligare ett val åt tories 1992 sedan dessa gjort sig av med Thatcher.
Både David Cameron och hustrun Samantha räknas till brittisk överklass. Här finns gott om både pengar och anor. Konservativa partiledare sedan 1960-talet har haft en enklare bakgrund. Kanske är Camerons upphöjelse ett tecken på att socialgruppstillhörighet nu betyder mindre.
Det viktiga är att framstå som herre på täppan i sitt eget parti och samtidigt återvinna väljarna i den politiska mitten. Som det ser ut just nu i Blair-lägret är det enda som kan hindra Cameron hans eget parti. (SNB)