Oförmåga att se realiteter
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De estniska nationalisterna har varit smarta. Det var skickligt att göra storpolitik av statyflytten. Man väntade till efter år 2004 när Estland blivit Nato- och EU-medlem.
Många av oss har säkert i vår ungdom upplevt, hemma i kvarteret, att en liten kille vågat stöta sig med en betydligt större. Förklaringen var nästan alltid, att bakom den lille killen stod hans jättestora brorsa. Detta kan tjäna som en parallell till konflikten mellan Estland och Ryssland. Den jättestora brorsan är EU.
Om det nu var så angeläget för de estniska nationalisterna att åstadkomma en flytt av den förhatliga statyn, hade det inte då varit klokast att uppta förhandlingar med ryssarna om önskemålet? Eller har man förhandlat, men fått nej?
Var det möjligen så att man ville ge igen för gammal ost? Nu blev situationen ohållbar för Putin. Om den ryske presidenten tappar prestige, så gör Ryssland detsamma. Moskva uppfattar säkerligen tilltaget som en provokation mot Ryssland. Händelsen tvingar nu EU att ta parti för Estland mot Ryssland. Det lilla landet uppmanar varje EU-land att göra sin stämma hörd. Ohållbart i längden! Vilket EU-land står på tur, att efterfråga EU-kollektivets stöd och lojalitet, i en konflikt baserad på orättfärdiga krav?
Det är befängt att belasta Ryssland för illgärningar som Sovjetunionen begick. Man kan inte, som Bo Ture Larsson gör, sätta likhetstecken mellan dagens Ryssland och Sovjetunionen, vilken var sammansatt av ett flertal länder, förutom Ryssland. Det är inte nationer som begår brott mot mänskligheten, utan regimer. Stalin och hans närmaste män var inte ens ryssar!
Lika lite kan man belasta regeringarna i dagens Tyskland, Italien och Rumänien för illgärningar som deras föregångarregimer begick i kriget mot Sovjetunionen.
Beträffande Putin vill jag göra följande utvikning: Winston Churchill var en skräddarsydd politiker att leda Storbritannien genom andra världskriget, men fick inte väljarnas förtroende efter detsamma. Gorbatjov och Merkel kommer sannolikt att gå till historien som sansade och mycket skickliga politiker, som gjort sina respektive länder stora tjänster, men ska man se till realiteter så representerar de en typ av politiker som skulle vara malplacerade som president i dagens Ryssland.
Möjligen är Putin den ende tänkbare att leda landet i en övergångsfas till en verklig demokrati av västerländskt snitt. Det är säkerligen ingen tillfällighet att just han har tillskansat sig makten. Den politiska situationen i dagens Ryssland har jämnat vägen för honom. Ingen är väl så naiv att tro att efter Sovjetunionens fall en demokrati av västerländsk typ skulle införas som genom ett trollslag, över en natt.
Demokratiseringsprocessen i Ryssland måste ges tid. EU:s attityd kan förkorta eller förlänga denna process. Inte minst Sveriges roll är viktig i sammanhanget. Att tänka efter före bör hädanefter bli vårt rättesnöre!
Gunnar Bäverstig
Svar:
Hur klokt det var av Estland att flytta bronssoldaten har ifrågasatts, vilket antyds i artikeln.
Ryssland nu är inte Sovjet då. Men det är uppenbart att dagens ryska regim anknyter till historien med skygglappar som ibland är lika stora som järnridån. Hur skall man annars förklara att president Putin kallat Sovjetunionens upplösning för 1900-talets största geopolitiska katastrof?
Det är klart att Estland, liksom Lettland och Litauen, känner sig tryggare nu genom medlemskapet i Nato och EU. Äntligen har de fått en försäkring mot översittare.
Tyvärr är attityden i Kreml att gillar man inte en grannregim är det bättre om den är rädd och instabil.
Det är slående att Ryssland är så kritiskt mot hur demokratierna Estland och Lettland behandlar sin historia och sina invånare. Vitryssland och de auktoritära staterna i Centralasien slipper undan.
Med eller utan medborgarskap har de flesta etniska ryssarna som fanns 1991 i Baltikum föredragit att stanna. De har upplevt en del som minskat trivseln, de möter krav för medborgarskap och det händer saker som bronssoldaten. Men de vill och får bo kvar.
Väst uppmanar Estland och Lettland att underlätta ryssarnas integration. Men Moskva markerar snarare att staternas oberoende är övergående.
Brev till ledarsidan