Också en politik utan egenskaper?
Fredrik Reinfeldt. Från välfärdsstatens kritiker till välfärdsstatens kramare. Foto: Mark Earthy /Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det är också så det har kommit att bli sedan Fredrik Reinfeldt valdes till partiordförande hösten 2003. Han har själv varit mycket mån om att kritisera sina företrädare, allt i syfte att framställa sig själv som annorlunda.
Sant är att Fredrik Reinfeldt aldrig skulle uttrycka sig lika tvärsäkert om framtiden som Carl Bildt. Sant är att han har lättare att tas med påträngande journalister än vad Bo Lundgren hade. Men sant är också att han är betydligt mindre mån om att profilera sig. När Niklas Ekdal i Dagens Nyheter beskriver moderatledaren som "mannen utan egenskaper", är det inte svårt att nicka instämmande.
Men omläggningen av moderaternas ekonomiska politik har märkligt nog inte granskats särskilt djupt. Fredrik Reinfeldt gick direkt från att ha varit moderaternas ekonomisk-politiske talesman till att bli partiledare med rätt att kritisera den tidigare förda politiken.
Det är detta spår som socialdemokraterna så gärna vill hugga tag i. Kan man lita på att moderaterna verkligen är annorlunda nu för tiden? Eller hos den som vill se förändringar av samhället: Kan man hoppas att moderaterna inte ändrat sig så mycket? Hur sann är i själva verket bilden i Dokument inifrån: Att Fredrik Reinfeldt lagt om den politiska kursen 180 grader? Från klarsynt kritiker av välfärdsstaten till välfärdsstatens kramare? Om så är fallet, med vilket stöd inom partiet?
Den väl inbäddade, men inte desto mindre tydliga kritiken, från gamla moderata riksdagsankare är onekligen tankeväckande: Vi har inget reellt inflytande längre. Politiken formas av partiledaren och hans närmaste medarbetare i "Valvet", den nya bunkern.
Frilansjournalisten Mats Wiklund är först ut i raden av böcker som beskriver Fredrik Reinfeldt. Senare under året väntas TV4-journalisten Ulf Kristofferson, statsvetaren Stig-Björn Ljunggren och reportern Anita Kratz komma med sina alster.
Wiklunds bok har tillräckligt många fläskiga citat för att ha fått uppmärksamhet på förhand. Att Fredrik Reinfeldt och folkpartiledaren Lars Leijonborg inte alltid är överens om tagen, kan knappast förvåna någon. Hårda förhandlingar bakom kulisserna är dock något helt annat än bråk inför öppen ridå.
Mannen som kan vara Sveriges statsminister om sju månader är naturligtvis intressant som person. Lite trist är att hans politiska gärning inte är lika intressant.
Fredrik Reinfeldt säger själv att han såg sig om uträknad ur politiken för tio år sedan. Då hade han slagits om posten som ordförande i Moderata Ungdomsförbundet och skrivit en bok där han kritiserade ledande moderater för att de var "Carl-Bildtkopior".
Det gemensamma för dessa båda fall är att det inte handlar om någon politisk konflikt, utan om personfrågor. Ingen kan förneka att Fredrik Reinfeldt har gjort skillnad genom att befinna sig på olika poster under sin karriär. Men vem kan peka på ett enda politiskt beslut och säga: "Här, just här, gjorde Fredrik Reinfeldts uppfattning skillnad!"?
Kanske i samband med den omstöpning, som har resulterat i De Nya Moderaterna. Visst är det, exempelvis, något nytt att moderaterna i fråga om arbetsmarknadens villkor övergivit modellen med avtalslösningar mellan parterna och nu förespråkar lagstiftning. Men att inte vilja förändra är ju inte att göra skillnad.
Fredrik Reinfeldt har en sympatisk framtoning. Det räcker långt i ett val som handlar om vem som är mest lämpad att leda landet. Men knappast för att forma en borgerligt/liberalt/konservativt alternativ som håller i längden.